Therese Albrechtson: "​Ibland vill man bara bajsa ifred"

Ibland vill man bara bajsa ifred och känna att det är okej. Tyvärr är det inte ett självklart scenario som förälder och i mitt fall som mamma; ofta känner vi stress och antingen står barnen utanför och bankar på dörren eller så står de bredvid och drar i en.

Efter att jag skrev boken Dålig mamma eller superkvinna, har jag fått ta del av så många berättelser från läsare om hur skönt det var att få släppa ned axlarna. Slippa känna sig dåliga och misslyckade för att de inte fullkomligt älskar bebistiden, även om de såklart älskar sina barn.

Men vi behöver fler berättelser, även om det glädjer mig att vi i alla fall är några få som släppt våra tyngdbelagda mammaaxlar, slagit sönder vår ”lyckliga instagramfamilj”-fasad och börjat vara ärliga för att kunna få stöttning istället för skuldbeläggning. För du är verkligen inte ensam, sanningen är att bebistiden inte bara är så fantastisk som majoriteten av alla bilder på sociala medier visar, där man bara kan ligga och titta sin juvel i ögonen hela dagarna.

Även om det självklart finns sådana stunder, handlade bebistiden för mig och många andra också om att febrilt leta efter salvor för blödande ömmande bröstvårtor, jaga rumstemperatur för att inte få mjölkstockning, hundratals sömnlösa nätter, problem med amningen och ett skrikande som man inte förstår ett skvatt av. 

Till slut känner man sig bara så trött att man i en del ögonblick funderar på att flytta in både toalett och spis till sängen så att man kan fortsätta sova – bara en liten stund till. Jag minns så många tillfällen som jag bara gick in på toaletten för att få andas lite, få vara för mig själv i en minut. Den egen tiden var guld värd!
 
Många blir så glada när jag lyfter att allt inte är rosenrött eftersom det är tabu att prata om. Du borde vara tacksam. Du borde bara vara glad och lycklig. Men du är inte ensam i föräldraskapet och det är helt ok att inte vilja vara med barnen 24 timmar om dygnet. Bara för man inte är villig att ge upp allt annat i sitt liv för mammarollen, betyder det inte att man inte älskar sina barn. Kan män behålla en viss levnadsstandard så kan vi – det krävs bara att vi hjälps åt och inser att vi inte är mer än människor.
 
Jag upplever nämligen att så många - i synnerhet mammor - lever med det här dåliga samvetet. Vi vill inte misslyckas som föräldrar, så vi gör allt vi blir tillsagda, får pikar om eller rent av förväntas göra. Det gjorde jag med, och säkerligen till viss del fortfarande. 

Men vi måste också lyssna till oss själva mer och vad vi, samt våra barn, mår bra av. Våra barn mår ju också bättre av en ostressad mamma som orkar vara närvarande, än en stressad och utmattad mamma. Så lyssna inte så mycket på alla andra, du behöver inte vara perfekt och var nöjd för det du gör för dina barn istället för att ha dåligt samvete för det du inte gör.

Så – om detta är vad som krävs för att få till en förändring – erkänner jag. Jag är människa, alltså gör jag också fel. Jag bränner (nästan) alltid maten, jag är värdelös på att gå till lekplatser och stå där som ett ufo och låtsas tycka det är kul, jag tycker det är skönt när jag lämnat barnen förskolan, jag kan åka på jobbuppdrag så jag är borta flera dagar och jag slänger fram paddan ibland som barnvakt när jag är helt slut själv. 

Men jag erkänner också att jag är en grym mamma som ger oerhört mycket kärlek till mina barn, hänger med till aktiviteter, gör allt för att de ska må bra – samtidigt som jag jobbar med det jag brinner för så att barnen får en bra förebild och möjlighet till en bra uppväxt. 
 
Så sluta upp med dåligt samvete och för all del - sluta att ge andra dåligt samvete! Det gynnar ingen, allra minst dina barn. Sätt dig istället och bajsa, andas djupt och känn att det är okej. Ingenting annat vore rimligt.

Therese Albrechtson,
Föreläsare samt  författare till boken Dålig mamma eller superkvinna? : barn och karriär – så klarar du de orimliga kraven