Festivalen är det nya Ullared

Jag har alltid himlat med ögonen när någon vän berättar att årets sommarplaner består i att utbyta kroppsvätskor i ett skitigt och nerspytt enmanstält uppställt på någon lerig sumpmark i Smålands inland till tonerna av ett band som ingen någonsin hört talas om.

Att gå på festival har blivit hippt, en svensk folksport som varenda jävel behärskar och ska hålla på med. Inflationen på festivaler har gjort det lika upproriskt att åka till Roskilde som att källsortera.

Plötsligt ska varenda liten håla ha sitt eget Woodstock och det börjar kort sagt bli väldigt tröttsamt. Istället för att satsa på något långsiktigt – säg ett universitet eller en högskola – så låter man några tusen långhåriga ungdomar dricka bärs och röka braj på en bortglömd äng några dagar om året. För det kommer ju att rädda byns fortbestånd och överlevnad. Nej, dra mig baklänges vilken idioti.

För att inte tala om tjejerna som sett Aftonbladets bildextra på Kate Moss i förd shorts, hatt och gummistövlar och bestämmer sig för att ge sig ut och hitta en rockstjärna att ta hem till sina förtvivlade stackars föräldrar. Vanligtvis slutar det hela med en kort akt i en tranbärsbuske med en finnig student från Mittuniversitetet med en avriven bit plastfolie som tjänstgörande kondom. ”Men han kunde ju i alla fall spela Kung av sand på ukelele”, berättar de lyckligt för sina väninnor senare när de några veckor senare är tillbaka i skolan.

Skulle fanimej hellre skicka min framtida dotter på wet t-shirt comptetion i Malakandpasset i nordvästra Pakistan än till Hultsfred.

Nej, tacka vet jag gamla hederliga sommaraktiviteter som boule, brännboll, seglarläger och fiske