Rapport från Knarrholmen

Det tar inte speciellt lång tid att ta sig ut till Knarrholmen, ön som Axel Ax:son Jonsson skänte till arbetarna vid Götaverken 1940.

En stiger på spårvagnen mot Saltholmen (nummer 11) och sen kör Styrsöbolaget vidare mot Knarrholmen.

Men på något sätt är det ändå som att det är längre bort än de 50 minuterna jag färdas. Lite som att tiden stått still och en blandning av scenografin i "Sunes sommar", en sommarö med små stugor och plats för tält men inga husvagnar.

***

Charmen med festivaler försvann någon gång när jag var 18, då var det inte lika roligt med leriga åkrar och solvarm folköl längre, inte heller var det lika roligt med fulla killar som försökte krama en närhelst de ville.

Så döm min glädje när arrangörerna Elin Hedman och Rasmus Hansén gick ut med en 20-årsgräns för festivalen.

***

Så, avsaknaden av allt för unga människor och regn byggde upp förväntningarna när jag halv tio på fredagsmorgonen ankom till Saltholmens färjeläge för att hinna med en tidig färja, installera mig i stugan jag blivit tilldelad och sen hinna med att lokalisera alla scener och genvägar till barer och nattamat.

Sen att några av besökarna knäckte en KUNG redan på Saltholmen försökte jag glömma och gräva ner i mitt inre. 

***

För en återvändande Västkustbo är det något speciellt med saltstänket och granitklipporna utmed de södra öarna, och att komma till Knarrholmen var lite av höjdpunkten på några veckors veckoarbetande.

När klockan började närma sig 15 hade tälten börjat resas, några av besökarna hade hunnit besöka kiosken där jag satt och försökte få koll på läget, och koppla upp mot Telenors något svajjiga nät.

***

På avstånd såg jag Nottee, och hade jag varit mer fokuserad och inte så förväntansfull inför quizet som Fransisco skulle bjuda på kanske jag till och med gillat det.

Besökarna i gräset framför Lilla Scen såg ut att trivas i alla fall. 

Och quizet sen då? Ja, det gjorde jag inte alls bra ifrån mig och jag lämnade min quizpartner i sticket för att istället hitta toaletterna. För det var en av de bästa nyheterna med Knarrholmen, det fanns riktiga toaletter, helt utan bajamaja-stanken.

***

Min första riktiga konsert blev istället Katakomb, och det var också det jag helst av allt velat se, det jag kom dit för så att säga.

Och nej: ingen besvikelse där heller inte. André Laos gjorde en näst intill oförglömlig entré, och ja, visst, jag är något partisk, men det är något med kaxigheten att spela en hel konsert iförd skepparkavaj och cigg i mungipan.

Lite som Stockholmshipstersen på Kåken som aldrig tar av sig jackan, trots att det är 30 grader på terrassen. Skittöntigt om en inte gör det på rätt sätt.

***

Så, nu 2600 tecken senare: vad vill jag ha sagt?

Jo, det har varit trevligt.

Med minne om kalla nätter, men varmt hjärta, lämnade jag Knarrholmen igår, med ett riktigt bra konsertminne (Katakomb) och ett lite tråkigare (Museum of Bellas Artes), en hel del mitt emellan dansvärk i benen efter dans på dansbanan och bästa festivalmatsminnet någonsin (Dansbanegrillen bjöd på spett och Halloumi för 80 riksdaler).

Och inte vann jag varken quizet eller bingon som Boulier de Lotto anordnade.

Festivalsäsongen 2011 kan inte börja så mycket vuxnare än på Knarrholmen, jag drack varken solvarm folköl eller hånglade med någon okänd.

EMERENTIA LEIFSDOTTER LUND