Dagens festivallåt: 24 maj

I dag fyller Bob Dylan 70 år och uppmärksammas som sig bör precis överallt.

På helsidor i dagstidningarna, i bloggar, hyllningskrönikor, tävlingar, Facebook-statusar, Twitter-flöde och tevesoffor hyllas han till skyarna.

Och som vanligt tävlas det bland medelålders män, eller folk som helst av allt vill vara medelålders män, om vilken halvobskyr Dylan-låt i just deras halvobskyra liveversion som egentligen är tuffast och bäst just denna dag.

För om Morrissey, som vi nämnde här i förrgår, betraktas som en Gud för många, så är Dylan något ännu större.

Han är en förgrundsgestalt för hela rockvärlden, för generationer av musikälskare med ett såväl politiskt som poetiskt patos.

Han har vunnit varenda pris som går att vinna: Oscars, Golden Globe, Polarpriset, 11 stycken Grammys, 5 låtar på Rock'n'Roll Hall of Fames lista över de 500 viktigaste låtarna i musikhistorien och ofantligt mycket mer.

När han vid millennieskiftet kom med på ansedda Times lista över de 100 mest inflytelserika personerna på 1900-talet jämfördes Dylan med kulturella giganter som Mozart, Shakespeare, Picasso och Charles Dickens.

Det är väl egentligen bara Nobelpriset som saknas för den 70-årige Robert Zimmerman som om lite drygt en månad besöker Sverige igen för att ge en av sina bångstyrigt oförutsägbara livekonserter på Peace & Love i Borlänge.

Själv vill jag lyfta fram en inte särskilt obskyr låt alls, men i mitt tycke också en av hans kanske allra finaste stunder, från det nästan lite förbisedda Dylan-albumet Street Legal från 1978.

Att Bob Dylan är extremt noga med sin integritet och håller stenhård kontroll över sin musik medför dock att det inte går att hitta några vettiga orginalinspelningar på de vanliga gratiskanalerna vi vant oss vid att använda på nätet.

Men köp skivorna - och håll tillgodo med den här så länge:

Bob Dylan - Baby, Stop Cryin'