Lördagen den fjärde juni 2011 visade Stockholm att det kan vara en storstad i klass med de bästa i världen när vi pratar om dansmusik.

Att de båda festivalerna Summerburst och Dans Dakar är placerade exakt samtidigt är naturligtvis lite olyckligt.

En hel del folk hade nog kunnat hitta guldkorn på båda tillställningarna, trots att det på ytan är väsensskilda festivaler i allt från tilltal och område till vad publiken har i glasen och hur de klär sig. 

För även om det bara är två tunnelbanehållplatser emellan dem så är det är enormt mycket som skiljer dem åt.

Jag skaffade varsitt presspass och flängde runt emellan dem under dagen och kvällen, för att verkligen kunna konstatera kontrasterna på egen hand.

***

På Summerburst spelar svenska housegiganter som Dada Life, Avicii och Eric Prydz tillsammans med världsstjärnor som David Guetta och Calvin Harris (som dock missade flyget från London och fick nöja sig med att spela på nattklubben F12 senare på natten).

De nästan 15 000 personerna som köpt biljetter för 450 kronor dansar lyckligt inne på Stockholms Stadions plastmatta i bara överkroppar eller bikini, väldigt många bär svanktatueringar och nästan alla solglasögon till stekig progressive house som mixas med dansversioner av pophits med allt från Rick Astley till Benny Benassi (Dada Life) eller Kent och Depeche Mode (Prydz).

Köerna till serveringarna där man köper korv eller plastflaskeöl är långa och uppe på VIP-hyllan, som utgörs av en hel kortsida på den gamla OS-arenan, trängs Stureplans partyelit.

Där kan man köpa ett eget tält för en summa av 20 000 kronor, med ett tillägg på ytterligare några tusenlappar får man ett dryckespaket med rosévin och lite buffémat också.

Jag räknar till 40 små vita tält som alla är smockfulla med stekare och får känslan av att vara på Stockholmsveckan i Båstad.

I vimlet ser jag folk som komikern Mårten Andersson, radiolegenden Calle Dernulf, diverse av Stureplans krogprofiler samt moderate riksdagsmannen och ickevåldsförespråkaren Anton Abele.

Samtidigt ska jag villigt erkänna att det är en ganska fantastisk upplevelse att se nästan 15 000 människor hoppa i takt när Eric Prydz lägger på sin egna superhit Pjanoo.

Kanske är det den största svenska publik som någonsin har dansat tillsammans till en svensk house-DJ?

***

En kvart senare går jag av tunnelbanan vid Universitetet. I gröngräset ligger folk på filtar med lådvin och spelar trumpet.

Inne på Dans Dakars anspråklösa VIP-område sitter ett tjugotal av Stockholms klubbarrangörer, musikbokare och DJs på träbänkar och garvar åt sellouten en av landets största rappare gjort när han sponsrar ett stort mineralvattenmärke.

Jag kollar Andreas Tilliander, electronikamästaren som Andreas Kleerup så sent som i fredags utnämnde till sin idol i Tillianders hemstad Hässleholm.

Han spelar lagom introvert och skruvad electro för några hundra hipsters som sittande smådiggar bland de lummiga träden runt Gula Villan.

***

Inne i ett stort igloo-liknande tält spelar Los Angeles-bandet We Are The World något som påminner om punkig electroclash, klädda helt i svart och med tygkåpor knutna över huvudena.

***

Kanadensiska electroduon Crystal Castles är en av huvudakterna på Dans Dakar och nästan hela den kanske 4 000 personer stora publiken är på plats när Alice Glass primalskriker till Ethan Kaths gothsyntiga technokomp. Publikhavet hoppar vilt till hits som Baptism och Untrust Us.

Som allra bäst är dock Crystal Castles när de tonar ner punkskriken lite och i stället bekräftar sin vemodiga 80-talssyntiga sida. Som i den avslutande, fullständigt mästerliga Not In Love, där Alice Glass ersätter The Cure-sångaren Robert Smith med bravur.

***

Uppe på lilla scenen ska svenska Sail A Whale spela live.

De släpper på Tough Alliance skivbolag Sincerely Yours och vill göra sina konserter till helheltsupplevelser. Därför står de och spelar bakom en vit duk på vilken det projiceras filmklipp och mönster som ska förhöja konsertupplevelsen.

Men tre av de fem snören som ska hålla uppe tygduken är för dåligt knutna, duken rasar och det blir snudd på parodiskt att se hur bandet kämpar för att hålla duken uppe samtidigt som de dansar och spelar sin glimrande vackra Saint Etienne-möter-Tangerine Dream-influerade ambientpop.

***

Danska Trentemøller lyckas bättre med scenshowen när han går på nere på stora scenen döljd bakom en vägg av bambuliknande rep. Hans dystopiskt mörka electrorock gör sig som vanligt fantastiskt bra live.

Med ett ruskigt tajt ihopspelat band, kristallklart ljud och en snyggt sparsmakad estetik försätter han publiken i danstranstillstånd.

Det går att hitta influenser från såväl Nine Inch Nails som skogstechno och vi tänker att hans musik vara borde vara given för att ljudlägga någon av Tim Burtons animerade filmer.

Magiskt bra!

***

Efter Trentemøller lyckas jag missa såväl Diskjocke som Ladytrons DJ-set, men det är sånt som hör till festivaler också. Man måste få ta sig någon timmes avkoppling med vänner och bekanta i backstagebaren och diskutera huruvida technotalibanernas dissar av svennehousen på Stadion är rimlig eller bara löjlig (jag röstar för det senare, eftersom bra musik alltid är bra musik även om det är i "fel" kontext).

Om det var Stureplans-eliten som festade på Summerburst är det i stället folket som driver klubbar på ställen som Slakthuset, Strand och Debaser som trängs i VIP-inhängnaden på Dans Dakar, där de största "kändisarna" är folk som Frej Larsson från Maskinen och Slagsmålsklubben och Nordpolen-Pelle.

***

Jag ser Tiga, liksom Crystal Castles även han från Kanada, göra ett grymt tajt DJ-set med hård electrohouse som avslutning på en lång dag då Stockholm visade att man kan erbjuda ett dansmusikutbud i allra yppersta världsklass.