Jazzfestivalen har efter trettio år på Skeppsholmen flyttat tvärsöver vattnet upp på Skansen. Dessutom har man kortat ner sitt namn och heter nu kort och gott Stockholm Jazz Fest. 

Men i övrigt är det mesta sig likt från förr.

I duggregnsdiset uppe på Solliden strosar medelålders par, hattbeklädda jazzskäggsstudenter och barnvagnsfamiljer omkring. Kanske smakar de på den goda jambalayan, ännu mer troligt tar de ett plastglas bättre rödvin från någon av de många barerna.

***

På scen står LaGaylia Frasier med sin pappa Hal och Jan Lundgren Trio och spelar jazz- och soul-standards som What's Going On och My Favourite Things.

Det är mysigt, folkligt och trivsamt på alla sätt, trots att det bara är kanske femhundra jazzsjälar - och nästan lika många paraplyer - som delar den magiska utsikten över vår vackra huvudstad. 

***
Nere på den mindre scenen, Galejan, är det tak över huvudet och nästan mer folk än på Solliden när svenska frijazzbandet Lekverk går på.

Trion är festivalen till ära förstärkta med en hel drös gästmusiker och sångerskor och publiken går igång bra på deras improvisationsjazz, även om jag själv kanske tycker det blir lite väl mycket lek och lite väl lite verk ibland.

***

Amerikanska soulsångerskan Lizz Wright är näst på tur uppe på Solliden där solen tittat fram just när det är dags för den att påbörja sin nedgång.

Den Georgia-födda sångerskan rör sig vackert mellan gospel, soul och jazz och har en fantastisk röst, men det är svårt att tända till den glesa publiken ordentligt.

***

Zap Mama kommer från Belgien, men har rötter i Kongo och blandar vilt mellan hela världens olika genrer. Ena stunden är det gospeljazz, nästa afrorock och den tredje reggae eller hiphop.

Den karismatiska sångerskan Marie Daulne använder sin röst som ett extra instrument och växlar sin sång med beatbox och saxofon-imitationer.

De skapar ett enormt sväng nere på Galejan och publiken dansar vilt när jag strax före halv elva tvingas lämna konserten för att bege mig upp mot kvällens obestridliga höjdpunkt.

***

Det alla har väntat på hela kvällen är givetvis discolegenderna Chic med gitarristen, låtskrivaren och producenten Nile Rodgers i spetsen.

Rodgers som det senaste halvåret genomgått en tung behandling mot prostatacancer ser onekligen ut att vara glad med livet just nu.

Han går ut på scen och filmar publiken med sin mobilkamera, tar folket längst fram (en skön mix av skivsamlande discofiler, schlagerbögar och jazzgubbar) i handen och drar sedan igång en hitparad som få musiker i världen skulle kunna tävla med.

Förutom Chics egna jättehits som Everybody Dance och Le Freak består mer än halva konsertens dryga timme av ett medley med hits som Nile Rodgers skrivit eller producerat åt andra artister.

Där får vi dansa till allt från Madonnas Like A Virgin, Diana Ross I'm Coming Out och David Bowies Let's Dance till Sister Sledges Thinking Of You och We Are Family.

***

Det är naturligtvis enormt att få uppleva en musikhistorisk legend live, men samtidigt smyger sig Finlandsbåtskänslan in en smula ibland och det är svårt att inte sakna en Madonna eller en Diana Ross på sång i stället för de kompetenta men inte direkt unika Chic-sångerskorna.

Men när Nile Rodgers och hans sanslöst tajta band avslutar med Good Times strax före midnatt är det bara lägga de tankarna åt sidan och dansa till en låt som var med och startade såväl discon som hiphopen för drygt trettio år sedan.

Dessutom väljer Rodgers att rappa hela partiet från Sugarhill Gangs Rapper's Delight!

En mer perfekt avslutning på en fin förstakväll på Stockholm Jazz Fest är svår att tänka sig.