Fördelen med en festival bredvid en enskild spelning är spontanitet.

Man kan på väg till något annat snappa upp något nytt, smyga närmare scen och kanske få sitt livs upplevelse.

Så ser det ut på de flesta festivaler jag besökt genom åren, tekniken att närma sig scen lite från sidan är förfinad och funkar alltid. Även om man kommer sent, man visste ju inte att ens framtida idoler skulle spela, så kan man ändå få plats långt fram.

Detta gäller på alla festivaler utom Peace & Love.

Borlänges stora fest är ett organisatoriskt helvete, det är "publikfållor" här och "publikutgångar" där. Kö överallt, mycket märkliga regler för var man få stå och inte stå.

Det dödar spontaniteten, jag känner mig som ett får. In i fållan, ut ur fållan och musiken reduceras till en överprissatt langos. Samma sak gäller ingångarna. Fliten att söka genom väskor och kroppsvisitera alla länge och väl får den roliga effekten att ingen kollar ditt armband. Planka eller inte, så länge du inte har någon vattenflaska med dig är båda okej.

Nu vill jag vara tydlig här, alla som jobbar är extremt trevliga i alla denna röra. Inte ett ont ord om dem.

***

Onsdagens bästa var Lykke Li.

Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när alla ensamma själars hymn Sadness is a blessing smekte sig ut över ängen. Lykke är det svarta i svart och jag älskar varje sekund.

En liten märklighet uppstår när hon mitt i ett hjärtskärande ögonblick plötsligt utbrister "Kom igen nu Borlänge, dansa med mig. Kom igen!". Illusionen bryts, föreställningen tar paus och hon blir en helt vanlig person.

Som tur är återfinner hon sig och resan mot natten kan fortsätta. I I Follow Rivers visar hon hur man stillfullt blandar poesi med publikfrieri. Helt otrolig låt live!

***

Tidigare på kvällen var jag förbi Serenades, snyggpojkarna Markus Krunegård och Adam Olenius påshopslagning, och jag blev besviken.

De går på halvfart. Ryktet om den mer än usla spelningen på Where The Action Is i Göteborg häromdagen gör att röda mattan inte ligger utrullad och då verkar dessa rutinerade indieikoner ha det svårt med självdistansen.

När det sedan viskas om sura miner för att de får spela "för tidigt" kan inget rädda dem, inte ens mosterhitten Birds förmår lyfta mig ovan marken. Synd, för jag tycker ändå de borde veta hur det ska gå till. Men det är inte alltid ett plus ett blir två.

***

Efter att ha irrat runt en riktigt lång stund, pekats till både höger och vänster om diverse scener, hittar jag tillslut Backstage-området.

Här kallas det Eden och det är alltså där artister och vi andra lallare och uppmärksamhetssuckers hänger. Där inne springer jag på alltid lika trevliga, nyblivne farsan Love Antell.

Jag halar upp min mobil och frågar honom om han någonsin varit i Säter.

Frågetecknet i ögonen kunde inte vara tydligare, tills jag visar bilden: Säters centrum består av ett Systembolag på våning ett och ett socialkontor på våning två. "Mycket mäktigt, där överträffar verkligheten dikten!" utbrister Love. Så sant, så sant.

För dig som inte alls förstår vad det här handlar om ber jag dig söka på Florece Valentin i Spotify.

***

Innan solen släcks och jag överlämnar Love till sitt barn igen ser jag Kings of Leon på håll. Alla var där är en underdrift, allsången är enorm och hela marken gungar. Inte min påse men jag förstår vad det här gör med folk, det är en flykt in i en annan värld. Lilla staden får smaka på livet. Fint så.

***

Hjärtat: I dag slår det extra för Veronica, Birgit, Siri, Frida och Karin.

Hjärnan: Kopplas ur klockan ett i natt, då gäller surfpop från Norrköping på högsta hastighet.

JERRY BOMAN