Jag har stukat foten. Haltar fram mellan tält och område. Men vet ni vad vänner, det var det värt. Alla gånger. För igår fick jag uppleva musik som knöt band mellan personer som vid första anblicken inte har något gemensamt.

Vi mötes där, i en svettig grotta, till tonerna av surfpop från Norrköping. Våra blickar möttes, andra blickar mötes och vi insåg att det här bandet går över gränser. Popsnören, unga flickor från landsbygden, gamla skivbolagsbossar, tribalsvennar och så Ola Herrmansson.

På 90-talet (ni minns, ungefär när ni föddes) fanns ett band som hette Sonic Surf City. De var en fast del av Emmabodafestivalen och de spelade surfpunk/pop. I den märkliga blandningen av sommardränkt eskapism, högenergisk höghastighets punk och Ola Hermansson.

För hur det än ligger till är var det Woddie-Hermansson som var hjärnan. Det var han som sinnrikt tåtade ihop denna lika popmesiga som aggressiva blandning. Och det var han som ledde sitt band rakt in i Hall Of Fame.

***

Tillbaka till torsdagen och Peace & Love. Jag var tämligen ensam om att känna till Sonic Surf City bland mina vänner men vad gör väl det när det finns nya vänner på festival. En låt in i spelningen sneglar vi lika förvånat som glatt på varandra, publiken som ratat The Ark är här för kärleken till ett litet band som bara vill ha kul.

Alla sjunger med från rad ett! Herregud! Hela bandet blir tagna på sängen. Det är ungefär här som magin händer, vi blir ett, varenda person och varenda sinne. Ola ler, bandet ler, alla ler. Och vi hoppar, dansar, sjunger med.

Även bandets nya låtar, som I vote for summer every day, funkar. Bäst kanske ändå Drivin In My Saab är, högaktuell dagar som dessa, hyllningen till "monstret" Saab V4 blir en hylling till svenskt industri. Egentligen är det svårt att plocka ut favoriter när det är allsång på varenda en. Detta kommer jag minnas länge! Vem startar Facebooksidan "Vi som såg Sonic Surf City på Peace & Love 2011"?

Bonusinfo: Det var just Ola Hermansson som skickade Cardigans till en studio första gången. Även Brainpools första låtar blev inspelade tack vare denna härlige popgosse. Bra såna grejer!

***

Dagen börjar annars med tårar. Av glädje. Om Veronica Maggio var stor tidigare är hon efter spelningen på Fantasia-scenen enorm. Det tisslas om siffror på 35 000 i publiken och gensvaret när hon kommer ut är så stort Maggio näst in till kommer av sig i början.

Det är enormt vackert och se hur ödmjuk hon är inför denna folkmassa som älskar henne. Mina tårar rinner, det är vackert. Inledande Satan i gatan brädar ALLT. Efter några låtar tar hon en paus, ställer sig längst fram på scen och bara tar in. Maggio har sitt livs största ögonblick och vi får vara en del av det. Sjuk mäkt på den!

***

Går förbi Tikke Me och de lyckas fylla stora tältet med sin medvetna electro. Riktigt fint koreograferade dansare, smittande rytmer och Frida Herchenröthers röst är raspigare än någonsin. Och de tolkar också Kate Bushs vackra Cloudbusting på det bästa av sätt.

***

Ser Volbeat på håll och fattar absloult ingenting. Hela Backstage-området kokar av ilska, ingen förstår varför de är stora. Det är evinnerligt tråkigt och innehållslöst. Likt en snefylla i ett parkeringshus maller de på rakt in i betongen. En ögonblicksbild: bandets basist torkar sig med en handduk i ansiktet och gör klart att han tänker slänga ut den i publiken.

Alla går bananas! När han sedan tar samma handduk och trycker ner i skrevet, torkar av en förmodat riktigt svettig rockpung, blir publiken ännu mer vild. Handduken far ut i publiken och fajtas om likt en bröllopsbukett kastad till okyssta oskulder. 

När man ser tröjorna de säljer efter spelningen blir ilskan ännu större: sångare Michael Poulson har rippat Cash rakt av, med 50-tals mick och allt…

***

Niva fick den otacksamma uppgiften att konkurrera med M.I.A. Det lyckas inte alls, vi är kanske ett gäng på 30 personer inne på Graceland-scenen. Bandet levererar en mänsklig och mjuk spelning, mycket fint. Soundtracket till en operation i slowmotion.

Doktor Christian Niva och syster Charlotta Nymans röster gifter sig på det bästa av sätt i de graciöst framställda smygdansande låtar. Hemmafest känsla. Bäst i hela bandet är basisten, iförd New York Dolls-tischa bjuder Richard Andersson på show och man kan inget annat än att älska den mannen!

Senare får jag höra att vakterna stängt ingången till Graceland-scenen. "Det är fullt". Tydligen ska minst tjugo personer försökt ta sig in men nekats. Mycket dålig stil!

Tips: Sök gärna upp Charlotta Nymans soloprojekt And Then för mer av denna vackra röst.

***

Kvällen avslutades i Backstage-baren, ser ständige festivalbesökaren Leif Pagrotsky ivrigt diskutera med Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård och Kristian Anttila med enturage har som vanligt finast hattar.

Sötast av alla är United Stages bokningsfantom/Storsjöyrans ihärdigaste medarbetere Pontus Sillrén. Han har preparerat sitt spelschema med små anteckningar när han ska äta! Gulligt! Så kan det gå när det är för mycket bra band man vill se. (se bildbevis ovan)

JERRY BOMAN