Klockan är eftermiddag på dag två av mitt festivalande i Borlänge.

Trots det kallar vi nästa mål mat, dagens första, för frukost. Inte lunch, inte middag utan frukost.

Det blev helt enkelt en sen natt. Klockan visade strax efter fem när vi till slut lämnade backstageområdet för att bege oss till hotellet.

Man kan tycka att fem är i senaste laget med tanke på att man ska upp hyfsat tidigt följande dag, men den nervarvningstiden behövdes efter gårdagens sista spelning,The Arks sista spelning på Peace & Love backade av 28 mannaorkestern Dalasinfoniettan.

***

För att jag riktigt ska kunna beskriva hur storslaget magnifikt det var måste jag först redogöra min speciella relation till dem.

Det är inte så att det är det absolut bästa bandet jag någonsin sett, jag har inte spelat deras skivor repiga (mer än kanske första skivan We are The Ark) utan anledningen till att det blev så våldsamt känslosamt är att min allra första konsertupplevelse någonsin var just med The Ark.

***

Den 21 november 2000 hade jag fyllt 12 och gick i mellanstadiet.

Jag bodde rätt nära skolan och brukade aldrig någonsin bli hämtad utan gick hem själv. En dag står dock min mamma utanför med bilen på tomgång.

Hon säger åt mig, min lillebror och min bästa vän att vi måste skynda oss eftersom vi ska till Sundsvall som ligger ca 12 mil bort från småstaden vi bodde i. Mamma förklarar under bilresans första minuter att vi ska till rockklubben Pipeline för att se The Ark.

Jag visste inte mer om dem än att jag möjligtvis skulle kunnat nynnat till It Takes a Fool to Remain Sane när den spelades på radio.

Egentligen tror jag inte att mamma visste mer än så heller men det räckte för att hon skulle plocka upp oss med bilen den eftermiddagen och vansinnesköra till Sundsvall.

***

Efter att mamma hade argumenterat in oss barn på rockklubben och satt sig vid ett bord längst bak i lokalen pressar jag, Lucas och Kricko oss längst fram till kravalsstaketet.

Lokalen fylls ganska snabbt vilket bara det är spännande. Sedan kommer bandet.

De stiger det in på scenen och om det var spännande innan så fullkomligt exploderarar jag inuti nu. Jag kan med säkerhet säga att jag aldrig hört musik spelas så högt tidigare, aldrig sett öl halsas så fort eller eller känt ett publiktryck i ryggen.

Just det där publiktrycket resulterar i något oväntat. Mellan två låtar pausas konserten och ett gäng vakter kommer fram till oss där vid stängslet.

Lungt men bestämt förklarar det att vi inte kan stå där framme, att vi är för små, att vi "kommer att krossas".

Jag vet inte vad jag ska göra, antar att vi måste tränga oss ut och leta efter mamma men SWOP så har stora väcktarhänder lyft oss över stängslet och upp på scenen. Så där sitter vi, på scenkanten, mitt framför Jepsons fötter och konserten fortsätter.

Lucas håller för öronen, jag är bara paff.

***

Efteråt kommer Ola fram och frågar om vi vill följa med in bakom scenen. Det vill vi och i logen får jag min första signerade skiva stoppad i handen av män som torkar svett med badlakan.

Det var min första konsert någonsin. Efter det har jag säkert sätt ett par hundra till men ingen som jag gråtit till som jag grät igår.

***

Inte nog med att bara orkestrar, framförallt stråkar i största allmänhet får mig att lipa så kliver The Ark in i samma kläder som de bar då, första gången jag såg dem.

Redan här börjar mina tårar att rinna. Sedan levereras låt efter låt, hit efter hit i den kanske mest känslofyllda parad jag upplevt, alla kategorier. Allsång var det under varje låt men när Ola säger "It Takes a Fool to Remain Sane" som avslut på ett hjärtfyllt mellansnack så gör varenda hjärta i den ca 30 000 stora publiken vågen.

***

Snubbarna i blonderad tuppkam och Volbeat-tröja framför mig dansar någonslags swing, en tjej kommer dansandes i orm-dräckt och tåget går genom publiken säkert hundra man långt då är min enda tanke "det blir inte bättre än så här".

***

Någonstans hoppas jag att detta är den sista konsert jag någonsin ser bara för att det vore ett så fantastiskt sätt att avsluta. Framför allt med tanke på hur det började.

***

Det enda jag saknade  under konserten var Tell Me This Night Is Over.

Men det kanske var bra att den aldrig kom efter regnet av guldkonfetti. Jag hade nog kolavippat påriktigt då.

Så, fredag Peace & Love 2011. Lycka till att slå det!

EMELIE PERSSON