Henrik Berggren tappar fattningen, vacklar till, blir mjuk.

Han ryggar tillbaka när publiken tar över sången i When we were winning. Skrattar till, börjar om i versen och hittar tillbaka. Just där, just då inser alla kraften i Broder Daniels material.

Broder Daniel gick från felspelande outsiders med så mycket energi att hela Göteborg levde upp, via avskedet på Way out west 2008 och till Henriks exklusiva solospelningar. Hela vägen med en kraft vi inte visste fanns. Nu när den är här vet vi att vi inte kan leva utan den.

Hela vägen är det orden och känslorna som stått i centrum. Ord vi kunnat ta till oss, korta brottstycken hastigt utmejslade i stunden. Med knuten näve i fickan har vi många sena nätter mumlat oss hem, ensamma och övergiva men med tanken att det kanske finns andra. Det finns de som förstår, som också mumlar sig fram övar ensliga gator i soluppgången.

Nu står vi där, på en duggregnsblöt parkeringsplats i Borlänge och skriker för att berätta att vi finns.

***

Det är kraften från tusentals likasinnade som väller fram, skriker orden så alla ska höra. Just där, just då, förstår jag varför Henrik vacklar.

Det är lika kraftfullt som när vi första gången vaknade på ett golv och allt vi visste var att något hade lämnat oss. Var det ungdomen, var det känslorna eller var det kanske kärleken som tillfälligt varit på besök?

Att höra Broder Daniels låtar naket och långsamt skulle kunna vara patetiskt. Förmodligen står det folk längst bak och skrattar. Eller nä, de skrockar. Det bryr vi oss inte om, för vi har ett förbund. Vi och Henrik vet premisserna, vi vägrade inse att det var över.

Vi förstod varför det var över, Anders Göthbergs död satte punkt för en intensiv period i svenskt musikliv. Ändå kunde vi inte släppa det, vi behövde Broder Daniel och Henrik behöver Broder Daniel. Det är vår ventil, vår kanal mot en annan värld. Därför att det vackert att Berggren gör vad han kan, fortsätter spela låtarna, och vi gör vad vi kan, fortsätter sjunga med.

***

Det är allsång starkare än något jag hört i Shoreline, det är hjärtskärnade biografiskt i Dark star och meddelandet till världen i Happy people never fantasize skär genom varje påklistrad glädjeyttring kring de avlägsna langosvagnarna.

Henriks tolkningar av sitt eget material är inte musik att lyssna passivt på.

Det går inte att tweeta känslorna eller dra iväg ett sms till någon tillfällig festivalvän. Man är där och uppslukad i gemenskapen. Ett minfält av känslor, man måste helt enkelt vara uppmärksam.

***

Det är över alldeles för fort, Henrik lämnar scenen men vi vägrar inse att det är över. Såklart kommer han tillbaka, vi har ju ett förbund. Berggren hinner knappt börja No time for us innan publiken tar över.

Vi vet att något kommer lämna oss, vad eller vem spelar ingen roll, men det kommer sluta ensamt. Då känns det skönt att stå bland tusentals med samma tanke. Ensamhet är fint tillsammans med andra.     

JERRY BOMAN