1 av 2
- Foto: Jerry Boman/Festival24
2 av 2
- Foto: Gustav Gelin/Festival24

Håkan: bäst någonsin - eller en gubbig jamsession?

"Håkans band jammar sönder konserten", menar Jerry Boman. "Det bästa jag sett med Håkan, någonsin!", menar Gustav Gelin.


Nu ska jag svära i kyrkan, hugga av den gren jag sitter på, och spotta i motvind:

Håkan HellströmPeace & Love var den sämsta Håkan-spelningen jag sett. Då har jag sett hel del.

Håkans Hellströms livespelningar har varit rättesnöret för hur det ska göras.

Men när Hellström nu glider ser jag inget av det. Rent teoretiskt kan vara 45 000 människor på plats men han rör inte en min. In kommer en sönderturnéerad artist som gör ännu ett gig i en svensk småstad.

Jag saknar kraften, kärleken och stundens ingivelse. Inte ens Kom igen Lena lyfter, enda gången det känns levande är i inledningen av Du är snart där, Håkan hör publiken och ber Stefan Sporsén köra en runda till på pianot. Annars är det inövat, stelt och förutbestämt. Borta är mindblowning extra bonanza, kvar blott minnen av en känsla.

Håkan med band jammar sönder varje försök till allsång, ibland får han fart på oss men vi blir lika snabbt avhuggna då plötsligt ett ord här eller ett extra "Yeah!" där smyger sig in.

Vi har svårt att hänga med, på några ställen känns det musiktekniska viktigare än känslan. Det är gubbigt, stadionsläpigt och…tyst.

När jag under Känn ingen sorg för mig Göteborg faktiskt kan höra vad publikgrannen säger (jag står ca 20 meter från högtalare och scen) så får det vara nog. Peace & Love måste göra något till nästa år.

Jag hoppas och tror att detta var ett olycksfall i arbetet för Håkan, Daniel, Stefan, Simon och resten av bandet. Det är fina killar hela högen.

För jag vet ju att det finns så mycket där inne, bultande hjärtan, förmåga att tända en publik och skicka ut dem i omloppsbana kring månen.

Det enda vi får se av månen nu är en bild. Plus dock för de fina projektionerna, Magnus och Brasse i seglarkostym med stora H på är ju bara för fint.

Jag kommer fortsätta rusa mot scener där Håkan Hellström står. För jag vet att det kommer vara fantastiskt.

JERRY BOMAN

Magiskt!

Prick på tolvslaget under lördagsnatten går Håkan Hellström upp på Utopia-scenen inför den största publik han någonsin har spelat för.

Jag har följt honom exakt hela hans karriär. Första gången jag såg honom var inför kanske 50-talet personer på ett fartygsjippo vid Skeppsbron i Stockholm.

Nu, elva år - och kanske trettiotalet livespelningar senare, är Håkan en av Sveriges allra största och populäraste artister, älskad av nästan alla och med en publik som täcker precis alla åldrar och stilar och efter en seriös uppskattning nog är närmare 50 än 40 000 personer.

Han fyller den kostymen bättre än någonsin förr. Han älskar att vara stor.

Att han gör om i stort sett varenda låt helt i arrangemangen och uppbyggnaden gör bara det hela ännu bättre.

De flesta har sett Håkan vid det här laget, ganska många av oss har gjort det rätt många gånger.

Därför är det befriande att han inte bara släpper efter för minsta motståndets lag och spelar samma gamla vanliga gitarr-bas-trummor-vers-refräng-falsksång-allsång-handklapp-hatt-blås-versioner av sina gamla hits som vi alla redan hört så många gånger.

Att han i stället väljer att förvandla Klubbland till den hyllningslåt till 90-talets tidiga dansmusik det faktiskt är, med electrofunkigt intro och ännu hårdare betonade bongotrummor.

Att han lägger in ett saxofonsolo, låter Stefan Sporsén gå loss på pianot lite extra och överlag ger bandet mer utrymme är bara fantastiskt.

Det är många som gjort jämförelser med Bruce Springsteens E-Street Band genom åren, men det är först nu som de verkligen börjar kännas rättfärdiga.

Det är tajtare, snyggare och souligare än någonsin förr och samtidigt så luftigt och rätt in i hjärtat att jag många gånger blir knäsvag och tårögd där vi står långt bak i det enorma publikhavet med överallt dansande, lyckliga människor.

Det är storslaget på ett sätt som vi väldigt sällan får uppleva i Sverige. Låtar som Gårdakvarnar och skit eller Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din är knäckande bra.

Allra bäst är det nog ändå i Man måste dö några gånger innan man kan leva som blandar den där kärlekskranka västkustromatiska Håkan med det gubbsouliga musikgeniet Håkan.

Men att stå där och lyssna på, känna, allsången till Känn ingen sorg för mig Göteborg elva år efter att vi sjöng den första gången och med en på allvar tusen gånger större publik. Det är ingentingen annat än magiskt, utan att vara tragiskt.

GUSTAV GELIN

De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Senaste nytt

Festival24 tackar för sommaren med våra bästa bilder

2 Sep 2013, 17:12

Bildspel: Håkanfeber på Popagandafestivalen

31 Aug 2013, 22:01
Håkan Hellström satte P för Popaganda med ett fenomenalt framträdande. Här är bilderna från hans show.

"Hört om de som tältat för att stå längst fram"

31 Aug 2013, 19:57
När Håkan Hellström blev klar för Popaganda exploderade biljettförsäljningen. Vi har mött några av de fans som väntat längst för att se honom ikväll.

Amanda Fondell: Om fejkidentiteter, nya låten och att bli knäsvag

31 Aug 2013, 17:46
Amanda Fondell har precis fyllt 19 år. Trots sin unga ålder har hon redan hunnit vinna Idol, ställt upp i Melodifestivalen och i dagarna släppt singeln som ska sätta prägel på kommande plattan. Vi tog oss ett snack med henne.

Plaskig inledning på regningt Popaganda

30 Aug 2013, 21:28
Inledningen på Popagada var blöt men stämningen desto behagligare med artister som Kate Nash, MS MR och Noah and the Whale.

Är detta världshistoriens största festival-fails?

30 Aug 2013, 17:51
Tänk dig att du ska publiksurfa från ett hustak men att ingen tar emot dig. Multiplicera sedan den siffran med fem. Så många av världshistoriens största festival-fails har vi listat - och såklart vad man kan lära sig av dem.