Peace & Love är slut och jag med den.

Landets största festival sliter, inte så mycket på kroppen som på hjärnan. Folkmassan som ständigt är i rörelse tär på på intrycken. Det är enormt, allting är enormt. Hur lilla Borlänge pallar med förstår jag inte riktigt.

En stor kram till Peace & Loves funktionärer och andra medarbetare för att de reder ut det så bra som de gör. Ibland vet inte alla hur man hittar rätt men alla är snälla, trevliga och försöker verkligen hjälpa tillrätta.

***

Det finns en myt, eller ja, det kanske är en absolut sanning faktiskt, att alla som på ett eller annat sätt jobbar på festivalen bor på hotell. Det gör de flesta, speciellt journalister verkar ha det som "krav".

Att bo i tält på festival gjorde man när man var ung, nu ska det jobbas och då gäller hotell. Att sedan inte alla "jobbar" så värst hårt babblar man inte om. Högt.

***

Jag bodde i tält under Peace & Love. Det är både roligt och skrämmande. Mina grannar höll mig vaken genom att slå sönder sina solstolar och samtidigt vråla "LULE! LULE! LULE!" likt neandertalare.

Jag väcks av en kille som försöker råstöta på en tjej utanför min tältduk. Killen använder verkligen alla trick i boken, han till och med byter musikstil för henne. Ragget verkar funka tills hans polare lite snyggt avslöjar att killen har flickvän. Ridå. 

Samtidigt gillar jag känslan, jag är inte förmer än någon annan. Så här upplever de flesta en festival och då gör jag det samma.

Hur ska jag annars kunna förmedla en rättvis bild? Kanske är det just det faktum att jag bara fått sova runt 2 timmar i ett tält som gör att min upplevelse av Håkan Hellström grusas?

***

Det jag kommer ta med mig från Borlänge är mycket: allsången med Henrik Berggren i duggregn på parkeringsplats, det dygnet-runt öppna stället med sina baguetter, Veronica Maggios vackra ödmjukhet inför 35 000 pers i strålade sol, den upprörda stämningen Backstage när Volbeat spelade.

Jag har minnet av Movits storslagna gäster med Timbuktu i spetsen, Nivas närgångna spelning inför en handfull människor, Sonic Surf Citys häpna miner när hela publiken kan alla texter, den enormt långsamma barpersonalen Backstage eller så är det bara den sanna glädjen som en insmugglad tältljummen öl kan ge.

***

När allt kommer kring handlar festivaler bara om att fly sitt kontor och att under en helg återuppleva sin ungdom. Även om kroppen i efterhand berättar att du kanske behöver en smula mer sömn.

LULE! LULE! LULE!

JERRY BOMAN