Jag må vara gammal, men jag var inte i Sahara-tältet här i Hultsfred 1992 och såg därför inte den omtalade turnén efter världens bästa album Screamadelica då.

Jag har dock sett Primal Scream uppåt femton gånger efter det. Bara här i Hultsfred vid tre tillfällen tidigare.

Men jag har aldrig sett dem ge en sån show som de gjorde sent under torsdagskvällen på den scen som nu kallas Green Stage och tidigare hette Hawaii.

***

Man ska vara väldigt snäll - och ljuga rätt ordentligt - om man påstår att förutsättningarna är särskilt bra.

Regnet strilar ner och publiken är inte fler än kanske 2-3 000 personer. Men redan efter en halvminut av inledande Movin On Up så kapitulerar jag och alla andra runtomkring mig.

Folk dansar som maniska och bakom regnponchos, sydvästar och nerdragna kapuschonger tittar plötsligt breda leenden fram.

Bobby Gillespie är precis lika snygg, lika kool, lika stenhård och rör sig med samma underbart sjaviga 190-centimeters kropp som han alltid gjort.

Ljudet är perfekt, volymen för första gången denna festivalsommar inte för låg, och låtarna är fullständigt magiska.

***

Slip Inside This House är en acidhousetripp som knäcker även i gummistövlar.

På Don't Fight It Feel It har Denise Johnson ersatts av en nästintill identisk sångerska och ett hoppande publikhav sjunger "rama-lamal-lama-fa-fa-fa" medan Bob G spelar tamburin som bara Bob G kan och ljusshowen på scen är bland det snyggaste jag någonsin sett.

Sedan gör de en liten omflyttning i låtlistan och spelar Damaged, innerligt vackert och stämningsfullt med akustisk gitarr (och en gråhårig Throb iklädd cowboy-mockajacka!) och Bobby visar att han har den sammetslena soulrösten kvar. Något som jag personligen tycker att han gärna får visa oftare i stället för att Dylan-sluddra sig igenom vissa andra låtar.

Cold turkey-balladen I'm Coming Down är också fantastisk, men det är efter den som festen börjar på allvar.

***

Primal Scream bränner av en nästan kvartslång Higher Than The Sun, där de olika versionerna och remixarna blandas till ett sammelsurium av bas, trummor, rymdljud, acid, kärlek, trippar och total extas.

När de sedan fortsätter med först Loaded och sedan Come Togheter blir regnet över Hulingen bara gudomligt vackert.

Det är tjugo år sedan albumet släpptes nu, men just de tre låtarna i rad är den bästa halvtimmen jag upplev live i år, med Primal Scream någonsin.

Den gamle Stone Roses-basisten Mani ser så barnsligt nöjd ut över att få spela med på de här låtarna som jag vet att han älskar nästan mer än de låtar han själv var med och skrev till den legendariska manchesterpopgruppen.

***

Att de efter det väljer att köra några senare låtar, Country Girl, Jailbird och Rocks, känns faktiskt bara onödigt.

Även om publiken dansar och hoppar glatt så hade inte The Scream Team behövt spela rockhitsen denna gång. De flesta av oss som är kvar i regnet har sannolikt sett dem live både en och fem gånger förut.

Jag hade mycket hellre fått höra Inner Flight och Shine Like Stars i stället. De två låtarna de skippade från Screamadelica.

Men den rödgula solen lyser över regnet, björkarna och en tapper skara människor är genuint lyckliga efter en helt magisk konsertupplevelse.

Tack Primal Scream, tack Hultsfred!

GUSTAV GELIN