Gustav Gelin sammanfattar Storsjöyran 2011. 2011-07-31 17:42

Storsjöyran är en speciell festival. Det går inte på något sätt att jämföra med klasssiska skogsfestivaler som Hultsfred, Arvika eller Emmaboda, men inte heller riktigt med dagens så populära stadsfestivaler som Peace & Love, Way Out West eller Popaganda.

Storsjöyran är i stället en klassisk stadsfest, en sån som nästan varje mindre svensk stad eller ort har någon helg varje sommar. Med karuseller och sockervadd, langos och hembräntsfylla och några rockband som står på en scen vid ett vattendrag av något slag. En företeelse som känns djupt rotad i den svenska folksjälen.

Men det som gör Storsjöyran mer värd att besöka än liknande stadsfester i Sundsvall eller Jönköping, att det till och med är värt en resa på sisådär 60 mil – det är ju ändå artistutbudet.

Yran har alltid haft en förmåga att dels fylla ut en riktigt bra bredd av både de folkligaste, största och de små, nya och lite smalare svenska artisterna och samtidigt också pricka in några riktigt tunga och intressanta utländska bokningar, som Lady GaGa, Pet Shop Boys eller Siouxsie & The Banshees.

I år var det Big Boi och Roky Erickson som utgjorde dessa bokningar – och ur ett brett stadsfestivalsperspektiv är det två rätt konstiga, smala och kanske inte de mest publikdragande namnen 2011.

Big Boi bjöd på en fantastisk hiphopfest, men även om allsången var bra till de gamla OutKast-hitsen så var Stortorget ändå knappt halvfullt under vad som på affischerna faktiskt var festivalens största akt.

Inte heller andranamnet på listan, rocklegenden Roky Erickson, drog fullt hus nere på näst största scenen i den idylliskt belägna Badhusparken vid Storsjöns strand.

I stället var det svenska stjärnor som Håkan Hellström, Veronica Maggio och The Ark som drog storpubliken i Östersund denna helg.

Och på de mindre scenerna hittade några hundratal åskådare nya favoritband på löpande band.

För egen del imponerades jag av premiärspelningar med svenska framtida stjärnor som till exempel Armand Mirpour, Autisterna och Niki & The Dove, samt givietvis brittiska Marina & The Diamonds.

Men det Yran också har är den fullständigt andnödsvackra omgivningen. Med den gnistrande Storsjön och Frösön mitt emot, med stranden och björkarna, med den söta staden och den kärleksfulla Jämtlandspatriotismen.

Det är en fin festival, Storsjöyran.

Trots att det är lite väl mycket drängfulla kids och kopiöst många gulvästade ordningsvakter som trängs i folkmassan på Krogstråket.

Trots några korta regsnkurar och trots att det är ett så tajt schema att det är snudd på omöjligt att hinna se ens hälften av alla band man önskat.

Jag gillar verkligen Jämtland, Östersund och Yran. Och kommer garanterat tillbaka hit igen, flera gånger framöver i livet.

Tack för en grym festival.

Jamtland, Jamtland, jamt å ständut!