Avslutningsdagen på Storsjöyran inleds med ett störtregn, men här i fjälltrakterna växlar vädret snabbt så bara någon timme senare sprack solen upp igen över Östersund samtidigt som vår store folkhemsidol Orup intar Stortorget.

Det är nog inte många andra svenska artister som har en som ofantlig låtkatalog som Orup, vilket han bevisar när han bränner av en formidabel hitparad med Regn hos mej, Vid Min Faders Grav, Magaluf, Jag blir hellre jagad av vargar och Då står pojkarna på rad – som får ett par tusen medelålders damer (och vissa enstaka män) att sjunga med i varenda vers med något vått i blicken.

Att han anammar det vedervärdiga festivalmodet för sommaren med att klä sig i en onepiece – Orups är helt i jeanstyg – drar dock ner betyget en smula.

***

Sedan blir det ett sånt där totalkaos av krockande band igen.

På exakt samma tid spelar Säkert!, Me and My Army, Alexis Weak och Frida Selander på varsin scen.

Jag hinner med 3-4 låtar med Säkert!, inför storpubliken på näst största scenen i Badhusparken i Annika Norlins hemstad, men direkt efter allsången till Jag grät mig till sömns efter alla dar så kutar vi till danstältet och ser några låtar med Alexis Weak inför en tokpeppad, röjig och väldigt ung publik. Det är kul att se hur Alexis växer sakta men säkert denna sommar, både publikmässigt och som scenartist.

På vägen upp till Stortorget igen passerar vi snabbt Me and My Army som också de har en ganska bra klunga folk framför Tutti Frutti-scenen vid järnvägsspåret där Kleerup är i bra form och spelar sin finstämda gitarrpop.

***

Efter denna halvtimmesresa är det alltså dags för ett längre stopp i publikhavet på Håkan Hellström.

Det är lätt att låta som en papegoja när man hela tiden upprepar sig om hur makalöst bra Håkan är live. Men för varje gång jag ser honom, efter alla dessa år och alla dessa spelningar, så är det som om han tänder nya eldar i hjärtat. Jag bara dansar och sjunger med det högsta jag kan i precis vartenda ord, från den inledande Dom där jag kommer från, via Man måste dö några gånger innan man kan leva och den där sanslöst grymma Klubbland-versionen fram till en fullständigt knäckande vacker Det är så jag säger det, ackompanjerad av Stefan Sporsén på trevande piano och Björn Almgren på fantastisk saxofon. När han halvvägs in i låten helt spontant går över till att sjunga Kärlekens tunga, då knottrar sig gåshuden på varenda centimeter av min kropp.

***

Men vi lämnar faktiskt Håkan efter extranummersparaden med Vid protesfabrikens stängsel, Känn ingen sorg för mig, Göteborg och För en lång, lång, tid. Missar konfettiregnet till 2 Steg Från Paradise och springer ner till Badhusparken igen för att inte missa alltför mycket av Marina And The Diamonds.

Marina är sötare än spunnet socker där hon går runt på scen i turkos kjol och rödvitrandig tröja – och hon trollbinder publiken med en röst som nästan skulle kunna vara skolad i operavärlden, kompad av ett snyggt band, beats och syntar.

En rätt stor publik – där bland annat Orup skymtas – sjunger med i hits som I Am Not A Robot och Obsessions, och Marina tackar Sverige för att vi var bland de första länderna att upptäcka henne när hon slog igenom stort för två år sedan.

Att Raphael Saadiq spelar på scenen bredvid är dock inte jätteuppskattat av Marina när hon sätter sig vid pianot för att spela en lågmäld ballad och blir överröstad av soulbandet på andra sidan järnvägen.

***

Vid midnatt är det så dags för Storsjöyrans höjdpunkt enligt de flesta i lokalbefolkningen, det fullständigt galna Presidenttalet!

Republiken Jamtlands president Ewert Ljusberg gör entré i en Tillbaka Till Framtiden-variant för att sedan tala med en stor dos satir och en nästan ännu större dos politik där han inleder med att hylla Norge och statsminister Jens Stoltenbergs kamp för demokratin och öppenheten efter förra helgens fruktansvärda terrordåd, för att sedan dela ut hårda kängor mot såväl Jimmie Åkesson som Blondinbella.

Han utnämner Annika Norlin till ny kulturminister i Republiken, men när vi någon timme senare träffar henne så säger hon att hon inte hade någon aning om den ärevördiga ministerposten förrän hennes föräldrar berättade det när de lyssnade på talet. Hon själv åkte karusell nere i parken.

När närmare 20 000 människor sedan sjunger Jämtlandssången tillsammans, viftandes med grönvitblåda flaggor och med händerna på hjärtat är det bland det mest surrealistiska och samtidigt vackra jag upplevt.

Och för dem som eventutellt stör sig på patriotismen så kan jag bara säga att man kanske inte bör ta en man som gör entré genom att kliva ut ur en glasbur från framtiden på allra högsta allvar direkt.

***

Timbuktu avslutar sedan Yran inför jättepubliken på Stortorget med sin totala dansfest och svängiga bandet Damn! Alltid i högsta klass, alltid galet bra.

***

Men vi beger oss ner till Badhusparken igen, där Henrik Berggren och något tusental allsångsstämmor får ta farväl av årets Storsjöyran med No Time For Us.

Hjärtekrossande vackert och ett perfekt avslut på en alldeles lysande festivalhelg i Östersund!