Klockan 22.32, drygt en kvart försenad kommer 157 centimeter Prince Rogers Nelson ut på stora scenen inför en publik som täcker varenda kvadratmeter i hela Slottsskogen.

- One, two, thre, four!

- Tonight we’re gonna party like it’s 1999.

Sen kör han over oss. Totalt.

Över 30 000 människor dansar, sjunger med och klappar händerna, barnsligt lyckliga över den musikaliska Guden däruppe på scenen.

En scen snyggare än någon jag sett tidigare i mitt utan att skryta hyfsat digra konsertliv

De båda storbildsskärmarna på sidorna kompletteras av en jätteskärm formad som ett gigantiskt öga och projicerad rakt bakom bandet på scen. Tillsammans med snudd på perfekt ljussättning bildar de en ram runt konserten som är så osannolikt snygg att ingen annan artist kan komma i närheten.

Och så går han loss.

På gitarren, på basen, på synten, på pianot. Och på sången och dansen. Oavsett vilket instrument han än rör vid så krossar han allt motstånd.

Han bränner av Little Red Corvette, Let’s Go Crazy och skapar sån sanslös funkfest att det även 200 meter bort från scenen viftas med armar och gungas på höfter.

Efter en knapp timme kommer Purple Rain som sjunde låt. Efter att först ha kört igenom nästan hela låten instrumentalt börjar han om från början och får en allsång som reser gåshuden över varenda cell på hela min kropp.

Rosa konfettiregn, rosa rök och rosa ljus ackompanjerar medan ”oh-oh-oh-allsången” aldrig någonsin vill ta slut.

Men Prince har knappt börjat ännu.

Take Me With U, Raspberry Beret en släng av gamle antagonisten Jacksons Don’t Stop Til You Get Enough och så ett kortare break.

Sedan är det dags för en avstickare till electrovärlden I någon sorts avskalad megamix där han på fem minuter får plats med såväl When Doves Cry, Hot Thing och Sign O’ The Times.

Inga halvkassa låtar att bara spola förbi direkt!

Han är så unik, så ofantligt mäktig att det är fullkomligt omöjligt att värja sig eller uttrycka några vettiga ord för att beskriva det.

Tiden går, Prince har inga planer på att sluta.

- We’ve got too many hits, sager han innan han går loss i I Would Die 4 U som sedan övergår I If I Was Your Girlfriend. Och då händer det grejer på scen!

Prince plockar upp kanske 30-40 fans ur publiken som lyckligt dansar och hoppar runt på scen.

Plötsligt mitt i kaoset går en man ut på scenrampen i publikhavet och rappar helt fenomenalt bra.

- Give your love to Mr Kanye West, säger Prince efteråt och vi undrar alla om det verkligen var sant?

Och det var det.

Hiphopgiganten har alltså dykt upp dagen innan sitt egna gig här i Göteborg för att gästa Prince i ganska exakt tjugo sekunder!

En vanlig människa skulle kanske tycka att det var en rätt hygglig final på en nästan två timmar lång konsert vid den tiden.

Prince däremot fortsätter med Kiss, Poplife, D.M.S.R. och Wild Cherrys gamla funkklassiker Play That Funky Music innan han slutligen kör en fullständigt knäckande version av Controversy.

Klockan 00.44 tackar Prince och The New Power Generation för sig med ett:

- We love you Sweden, thank you!

Men det är vi som ska saga tack. För en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett under min, utan att skryta, rättså digra konserthistoria.

Det här går inte att jämföra med varken Bruce Springsteen eller Michael Jackson, Kraftwerk eller Håkan Hellström, Neil Young eller Depeche Mode,  Pet Shop Boys eller Daft Punk.

Det här är på en egen planet och jag är så ohyggligt tacksam för att jag fick uppleva denna kväll i Slottsskogen.

Tack Prince, du är oslagbar!

GUSTAV GELIN