11 500 personer har löst biljett till Popaganda i år, vilket betyder att det i stort sett är helt fullsatt nere vid Eriksdalsbadet.

Klockan 21.30  på fredagskvällen var nog åtminstone 11 300 på plats framför stora scenen där kanadensiska indierockgudarna Arcade Fire gick upp under på scenen som för konserten var utsmyckad med en gammaldags biografestetik.

De inleder med Ready To Start, från senaste albumet The Suburbs, och redan från första tonen är känslan av att detta är en klassisk konsert.

- Vi har turnerat i över ett års tid, men är ändå ”really fucking glad to be here”, säger den karismatiske sångaren Win Butler och ser verkligen ut att mena det.

Sedan radar de upp hitsen från de blott tre album som de släppt.

Vi får elektriska, magiska, fantastiska versioner av No Car Go, Rococo, Intervention (fullständigt förkrossande bra!) och en The Suburbs som inleder lite småsömnigt, men sakta men säkert byggs upp och exploderar.

Så fungerar ju hela Arcade Fires koncept. De börjar trevande och lågmält, för att sedan successivt stegra musiken till en ofantligt pampig ljudvägg där varje instrument, från de båda fiolerna till alla trummor, slagverk, bas, gitarrer och de ständigt återkommande oh-oh-oh-körerna.

Stämningen är monumental i publikhavet, det är ösom gåshud, tårar och en massiv allsång som aldrig tar slut.

Och när de efter en dryg timme avslutar med debutalbumets Neighborhood #3 (Power Out) som övergår i Rebellion (Lies) får vi en av sommarens absolut största konsertupplevelser.

Att de sedan kommer tillbaka för ett extranummer med den episka Wake Up är en bonus som nästan känns för mycket.

Indierock kan knappast bli större och vackrare än när 11 000 människor sjunger allsång tillsammans under Södermalms öppna sensommarhimmel.

GUSTAV GELIN