Glädjen nästan svämmar över när Those Dancing Days går upp som första band på stora scenen under lördagen prick klockan tre på eftermiddagen.

Solen gassar och det är oväntat många i publikhavet för att vara såpass tidigt på dagen, men Those Dancing Days är verkligen ett band som passar i strålande solsken en tidig eftermiddag.

Jag har själv följt bandet sen starten för fem-sex år sedan och verkligen märkt hur enormt de har utvecklats. Från ett lite tafatt, gulligt, tonårsband till ett hårt, dansant och energiskt drivande popband, sprängfyllt av självförtroende och glädje.

Linnea Jönsson har en stor, soulig, röst och Cissi Efraimsson är nog Sveriges koolaste och hårdast arbetande poptrummis.

Och Lisa Pyk Wirström lämnar sin synt så ofta hon kan för att dansa loss med världens största leende på scen!

De inleder med Reaching Forward, första singeln från vårens album Daydreams & Nightmares, och fortsätter sedan med en radda låtar från deras båda skivor, där framförallt debutsingeln Hitten och den senaste singeln Can't Find Entrance får publikhavet att både dansa och sjunga allsång.

Det känns som att Those Dancing Days har spelat på varenda festival jag varit på denna sommar, utan att jag riktigt haft möjlighet att se dem ordentligt.

Därför är jag glad att jag var på plats i sensommarhettan vid Eriksdalsbadet i eftermiddags och fick chansen att se dem.

GUSTAV GELIN