När det amerikanska rockbandet My Morning Jacket reser till Sverige för att uppträda på Peace & Love-festivalen i Borlänge står journalisterna på kö för att få intervjua bandet. Festival24 fick en pratstund med sångaren Jim James och hans kompanjon Carl Broemel, gitarrist i bandet. 2012-06-29 22:07

Först och främst, ni har ett välrenommerat rykte om er att ni är ett fantastisk liveband och att man aldrig blir besviken på era framträdanden. Hur klarar ni av att hålla uppe glöden genom varenda konsert?

Jim: Vi är väldigt lyckligt lottade som kan leva på vår musik och det är viktigt att man inte tar det för givet. Jag tror att det är det som hjälper oss vi varje show, att vi känner att vi måste leverera varje kväll.

Vilket band anser ni vara det bästa livebandet?

Carl: Det är vi! Nej, jag skojar såklart.

Jim: Det finns så många bra band just nu. Jag gillar verkligen Doctor Dog riktigt mycket, både på platta och som liveakt.

Carl: Jag såg Van Halen häromdagen och det var enav de bästa konserterna jag någonsin varit på. Det var grymma! För övrigt såg jag Bruce Springsteen för ett par år sedan och jag blev helt förstummad - han fick oss att se ut som ett gäng amatörer.

Jag läste just en intervju med Jeff Tweedy från Wilco, och han pratade där om hans syn på konceptet 'den plågade artisten'. Hur ser ni på den idén?

Jim: Jag tycker att det är skitsnack. Det är väldigt komiskt att du tar upp det eftersom jag snackade med en vän om detta igår. Jag tycker att det är den största lögnen som vår generation någonsin matats med. Vi blev grundlurade genom att ha Nirvana som våra största idoler.Jag tycker självklart synd om Kurt (Cobain) om han verkligen hade riktiga psykiska eller fysiska problem. Men vi blev alla itutade att tro att, för att kunna bli så bra musiker som du någonsin kan bli, så måste du vara rejält sjuki huvudet. Lägg därtill ett enormt kokainberoende...

Hur ser då den musikaliska processen ut för er? Givetvis går man igenom olika stadier i livet där man mår mer eller mindre bra, kan man säga att det är ett sätt för att orka hantera livet?

Jim: Nej, många vill påstå att livet är horribelt och att musiken bara är ett sätt för att hantera problemen och sen ärdet ingenting mer. Personligen så har jag lyft mig mot en mer sinnlig sida avsaker och ting. Mina hjältar är Marvin Gaye, Curtis Mayfield, Sam Cooke och liknande akter. I deras musik känner du deras sorg, samtidigt som du även känner deras hyllning till livet. Livet är smärtsamt, samtidigt som livet är väldigt roligt.

Från albumet Evil Urges och framåt så har ni tonat ner ert reverbsound väldigt mycket, hur tänkte ni när ni förändrade er så drastiskt?

Jim: Jag tror inte att det var ett medvetet val att tona ner någonting. Jag gillar att leka med olika typer av ljud eftersom det är någonting som håller musikskapandet intressant för mig. Men jag kan tänka mig att det nog är väldigt förvirrande för folk, eftersom många som gillar våra tidiga album hatar Evil Urges och de som gillar Evil Urges tyckerinte om våra tidiga album... Internt i bandet så har vi alltid skämtat om vad vi än gör så kommer alltid någon bitcha om resultatet. Om vi aldrig utveckla rvårt sound så är det "ooooh, de förändrar sig aldrig?!" och förändrarvi oss så säger en annan "ooooh, varför ändrade de sitt sound, de var ju jättebra?!"

Då vill vi ju verkligen veta i vilken riktning ni tänker ta er musikaliskt nu? Hur ser processen ut just nu?

Carl: Jag vet inte, det känns som att varje gång man gör ett album så jobbar man på helt olika sätt.

Det är antagligen något man hittar under tiden man skapar. På senaste skivan så gick vi direkt till studion, vi repeterade inte och vi visste inte särskilt mycket om hur vi ville ha musiken. Trots detta så fångade vi de flesta låtarna redan första gången vi spelade dem... Vi kanske fortsätter på det spåret...

Jim: Fast vi försöker att arbeta på så olika sätt som det bara är möjligt. Jag menar, vi ändrar kontext, plats, många olika saker. Jag gillar verkligen att skapa skivorna under olika upplevelser.

Men det är inte så att lyssnaren inte känner igen sig?

Jim: Du vet... När jag var yngre så älskade jag att köpa skivor av artister och sen komma hem för att sätta på skivan och tro att jag råkat köpa fel skiva, eller att någon i butiken har bytt skivkonvoluten så att du fick fel skiva... Jag älskar det!

Vad är egentligen grejen med er och björnar på scenen?

Jim: Pratar du om Pooch?

Carl: Vi har två stora teddybjörnar med oss som har namn, Pooch och Denise. De är två teddybjörnar som vanligtvis inte kan följa med oss till Europa eftersom de är för dyra att frakta hit...

Jim: Det är verkligen inte lika roligt nu när vi är utan dem...

Text: Sandra Hellstenius & Christine Gelfgren