KRÖNIKA: På den sjätte dagen inser jag varför jag är här
Att jobba på festival kan emellanåt nästan ta ifrån en glädjen av att befinna sig mitt i en musikalisk orgie. I dag fick jag ett välbehövligt break och återupptäckte vad festivaler egentligen handlar om: musik.
Deadlines, kaffe, teknikstrul, intervjuer, sömnbrist, regn. Listan över saker om fått min magkatarr att brista ut i fullskaligt magsår under denna festival kan göras helt jävla oändlig.
Men i tidigare i dag får jag en påminnelse om vad jag egentligen gör här på Peace & Love. Garth Hudson från The Band anordnar en hyllningsspelning till just The Band. Tillsammans med Texasbandet Deadman och en herrans massa gästartister spelar de odödliga klassiker från The Bands outtömliga låtskatt.
Där och då, i lätt duggregn, återfinner jag glädjen över att vara här. Plötsligt finns inga deadlines, inga artiklar som MÅSTE skrivas, inget regnigt tält att återvända till.
Det finns det bara jag och musiken från ett av de mest klassiska rockband som någonsin existerat. När alla gästartisterna komer ut på scenen och bränner av The Bands kanske största klassiker, The Weight, kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Kanske beror tårarna på utmattning, men det känns onekligen som glädjetårar. Glädjetårar över att jag på den sjätte dagen inser varför jag är här.
.jpg)
