Att blir utbuad, komma 45 minuter försent, vara uppenbart påverkad på scenen, sjunga en låt till fel land för att sedan få till en festivalavslutning som enbart kan matchas av chefen Jay-Z. Rihanna gör det inte lätt för sig på Peace & Love. Faktum är att hon verkar försöka förstöra för sig själv. 2012-07-01 16:42

Snacket har gått hela veckan. Ska Rihanna komma eller inte? Ligger hon på rehab? Har hon ställt in? Finns hon på riktigt? När klockan slår midnatt gapar Utopia-scenen tom och buropen sprider sig som en löpeld över det enorma publikhavet.

45 minuter senare äntrar Rihanna scenen, och hon gör det med besked. Fullt ös från början och en väldigt påkostad show. Som världens största artist har man tillgång till det mesta i scenrekvisita, ikväll faller valet på två egyptiska figurer.

Tyvärr är det just det, bara en show. För Rihanna själv är inte närvarande. Hon mumlar i vissa låtar, vissa gånger skiter hon helt i att sjunga. Hon proklamerar sin kärlek till Sverige och ber om ursäkt för de inställda spelningarna i höstas men men det känns väldigt mycket som tomma ord. Vilket blir tydligt när hon sjunger Bob Marleys Redemtion Song och tillägnar den Oslo, något som hon förvisso ber om ursäkt för efter låten men då står det helt klart att hon inte bryr sig ett skit om publiken.

Bryr sig publiken om henne då? Ja, med en låtskatt som hennes är det i princip omöjligt att misslyckas. Mot slutet av spelningen verkar publiken ha förlåtit alla snedsteg och dansar in gryningen till dunderhiten  Love the way you lie. Titeln på låten får en ganska ironisk klang när publiken skanderar just de orden mot sin älskade stjärna som står på scen och ser förvirrad ut.

Ärligt talat vet jag inte vem det är mest synd om, publiken eller Rihanna. Men synd är det i alla fall.