Är jag på Emmaboda eller Woodstock?

Den som varit här förr tycker säkert att allt är i sin ordning, men jag som debutant kommer på mig själv med att utbrista herregud flera gånger om.

Det är inte när jag vaknar av att någon vomiterar utanför mitt tält eller när någon frågar om jag vill ha E som jag känner att något inte står rätt till. Det är när jag står alldeles oskyldig i en publikmassa och vill avnjuta en av alla dessa electropopspelningar. Det borde stå skyltat att det är på eget bevåg man beger sig in i publikmassan. 

Man vet aldrig vad som komma skall men jag vet numera att man alltid kan förvänta sig att få alkoholhaltiga vätskor över sig, en armbåge i pannan och framförallt att man hamnar i en så kallad "Mosh Pit". En cirkel där flera personer kastar sig handlöst mot varandra när musiken når sitt klimax. Har man inga nerver av stål är det mycket möjligt att man får bestående men efter dessa spelningar och aldrig mer vill återvända till Emmaboda. Något som jag är rädd för att det kan hända mig och försöker därför förebygga.

Ett stort plus med den här festivalen är att de satsat stort på mys- och trivselfaktorn. Allt är inom gångavstånd, träden är fint utsmyckade och nästan överallt hittar man små myshörnor, bland annat ett som är till för de som vill röka vattenpipa. Vill man inte göra det, kan man alltid välja att äta vid någon utav de 20-tal matställen som har allt från nybakade bullar, viltkebab, fejk-langos och English Breakfast.

Emmabodafestivalen är sannerligen en modern festival tillägnad den nya generationens ungdomar, men jag kan inte rå för att det känns som att jag har blivit teleporterad till Woodstockfestivalen. Det är som att den här festivalen förvandlas till ett hippiekollektiv i fyra dagar och jag vet inte om jag är redo för att ge mig hän. 

Text: Nathalie Gologan