En timme efter att jag anländer till Emmabodafestivalen, fem minuter in på en spelning med både ölskvättar och blåmärken över min kropp, får jag hemlängtan. 2012-07-29 20:30

Jag börjar undra vad jag egentligen gett mig in på. Inte för att electromusiken är obekant för mig, utan för att jag inser att jag är omringad av hormonstinna ungdomar i en skog långt bort från civilisationen.

Att vara Sveriges minsta festival har både sina för- och nackdelar. Du kan gå din egen väg eller se upp till dina storasyskon och ta efter. Emmaboda har tydligt gått sin egen väg genom att rikta in sig på electro, dubstep och indie samt valt att slå upp läger i en skog. Att de inte vill skärma av festival och camping är både på gott och ont. Det uppstår inga köer, du hittar dina borttappade vänner hur lätt som helst och du kan sitta kvar i ditt tält och lyssna på en spelning om du vill. Däremot är det på eget bevåg du tar dig in i en publikmassa, för du vet aldrig när du kan få främmande föremål och diverse vätskor på dig. Det finns ingen som visiterar dig eller din väska när du ska in på festivalen, och inte heller är det förbjudet för 13-åringar att ta sig in.

Det går några timmar innan jag vänjer mig vid alla nya sinnesintryck men den där känslan om att något outtalat hänger i luften vägrar försvinna. Jag kollar på människorna runt omkring mig för att se om de också är misstänksamma. Försöker få ögonkontakt men de flestas ögon är knappt öppna. De är fullt upptagna med att leva i sina egna psykedeliska världar. Det är inte förrän Nause spelar sin house som jag märker att jag blivit uppslukad och hamnat i Emmabodatransen jag med. Jag går på nästan varenda spelning därefter och dör electrodöden ihop med alla tonåringar. Hoppar in i en moshpit då och då, blir inte längre sur över att toapappret kostar fem kronor och istället för att bli ledsen över att få en cider i mitt nytvättade hår finner jag det svalkande.

Jag har med andra ord till slut bävat inför att åka hem. För jag vet att efter den där efterlängtade duschen och sängen som doftar alltannat än surt vin, kommer verkligheten komma ikapp och jag kommer inse att det är ett år kvar tills jag hoppar som en huligan till electro igen.

Text: Nathalie Gologan