Damien Rice skapar
fin stämning
Solens värme och sken uppenbarar sig på ett magisk sätt när Damien Rice börjar spela på Popagandas största scen denna afton. Hans akustiska gitarr klingar perfekt. Han sjunger Halleluja. Folk kramas ikapp. Allt är som en klyscha och frågan är om alla köper det?
Direktimporterad från Irland, står mannen som varit bakgrundsmusik till alla de scenerna du gråtit till på TV, på scen iklädd ett par manchesterbyxor och en pyjamasskjorta. Han må ha stannat upp i tidiga 2000-talet men hans tidlösa musik har lockat till sig en stor publik ikväll. Vi hörde honom första gången i serien OC och har sedan dess fällt otaligt många tårar så fort hans sentimentala toner dykt upp. Alla minns vi crescendot i filmen Closer där Natalie Portman stod i fokus till låten The blowers daughter.
Damien är ingen James Blake eller Tallest Man on Earth men det han framför, framför han med all den känsla som krävs för att göra publiken gråtmild. För mig blir det svårt att förhålla mig till allt det fina men med tanke på att det är hans första Sverigespelning på fem år och att han valde att spela Canonball unplugged, blir det en värdig avslutning på festivalsommarens sista eftermiddag. De flesta köper nog det.
Text: Nathalie Gologan
.jpg)
.jpg)
