Året är 1920. Europa ligger i spillror efter ett förödande världskrig, i Tyskland råder kaos och galopperande inflation. Merparten av befolkningen känner frustration över nederlaget i kriget och konsten lämnar naturalismen för att istället gå in i en konstform som uppkom strax före krigsutbrottet; expressionismen.

Dr. Caligaris kabinett
Den expressionistiska konsten är färgstark, rå, fylld av deformerade föremål och tenderar mot både religiösa och primitiva motiv. Konstnärerna målar in känslor av depression, ångest och skräck i sina verk, vilket syns mer än någon annanstans på Edvard Munchs tavla ”skriet”. Att filmen efter krigsslutet anammade den här konstinriktningen är i det närmaste självklart.
Den första expressionistiska filmen var Dr. Caligaris kabinett. Den var helt banbrytande med sitt fokus på skräck och ondska, ingen filmskapare hade på ett liknande sätt vidrört detta ämne. Men det viktigaste bidraget till eftervärlden som Dr. Caligaris kabinett lämnade var dess användning av scenografin som ett uttryck för känslor. Väggar och tak lutar och är oproportionerliga, överallt syns spetsiga mönster och varje detalj kastar irrationella skuggor mot den surrealistiska bakgrunden vilket skapar en känsla av att vi inte befinner oss i den riktiga världen, utan i någon form av mardröm där allt kan hända.
Allting är vasst och isande kallt, världen i filmen är fylld av kantig, lutande teaterdekor vilket skapar en stark kontrast mot den tecknande bakgrunden, föreställandes en sovande mysig småstad. Inte ens färgläggningen lämnas åt slumpen, tintningen (färgläggning i olika nyanser med hjälp av kemikalier) skapar en lika obehaglig stämning som sceneriet. Allt detta är expressionism dragen till sin absoluta gräns och återfinns även i konsten, men filmmediet har möjlighet att tillföra ytterligare en dimension till bilderna och väcka dem till liv med hjälp av skådespelare. Borta är det återhållsamma agerandet, med mängder av smink och ett närmast groteskt överspel väcks en obehagskänsla hos publiken; är det här skådespelarens dröm eller verklighet?

Expressionismen i Tyskland
Expressionismen och skräcktemat fortsatte att dominera i Tyskland under första halvan av 20-talet. Den filmskapare som var främst inom genren var Friedrich Wilhelm Murnau, vars mest kända verk inom genren är Nosferatu och Faust. Eftersom den tyska ekonomin var körd i botten importerades nästan ingen film ifrån USA, vilket är den bästa förklaringen till att den tyska 20-talsfilmen skiljer sig så mycket ifrån den amerikanska. Filmexporten gick däremot för högvarv och både Dr. Caligaris kabinett och Nosferatu blev stora succéer i Paris. Murnau var dock inte ensam om att skapa högkvalitativ expressionistisk film, 1921 slog Fritz Lang igenom med filmen Den obesegrade döden. Han fick dock inte sitt stora genombrott förrän 1922 med filmen Dr. Mabuse der Spieler som, i likhet med Dr. Caligaris kabinett kan ses som en prototyp för den här eran. Det viktigaste som Dr. Mabuse der Spieler tillförde till genren var att göra karaktärerna till komplexare varelser; Dr. Mabuse är inte ett uttryck för en specifik känsla, utan en hel människa. Man kan se honom ur flera olika synvinklar, dels som en spelare som förutom att spela med kort och roulette även spelar med andra människors medvetanden och öden men även som en typisk expressionistisk, drömliknande karaktär som saknar ett fast ansikte. Han är en gåta.

Expressionismens höjdpunkt och fall
Efter att ha gjort två filmatiseringar av en tysk folksaga gick Lang vidare till att skapa expressionismens mästerverk; Metropolis. Tillsammans med producenten Erich Pommer åker Lang i början av 1925 iväg till USA för att diskutera Metropolis samt hämta kunskap ifrån Hollywood. Lang har sagt i senare intervjuer att han fick mycket av inspirationen för hur Metropolis skulle se ut visuellt när han tittade på skyskraporna och alla neonljus i New York. Samtidigt sitter Langs hustru Thea von Harbou hemma i Tyskland och skriver en novell samt ett första manus till filmen. När Lang kommer hem skriver han och hustrun om manuset och börjar leta skådespelare. 22 maj 1925 börjar arbetet med den dyraste filmen dittills i produktionsbolaget Ufas och Tysklands historia. Budgeten på 1,5 miljoner mark spräcktes snart och uppgick vid premiären till 6 miljoner mark, vilket nästan satte Ufa i konkurs.
Filmandet pågick ett år och inte förrän den 10 januari 1927 hade filmen premiär på Ufa-palats am Zoo i Berlin. Biografen, som hade 600 stolar, var täckt med silver på framsidan och över entrén satt en gyllene gonggong, som referens till filmen. 15 000 personer hinner se den innan den dras tillbaka. Totalfloppen var ett faktum, publiken ansåg att filmen var för lång och tråkig. En manusförfattare vid namn Channing Pollock anlitades för att klippa ner filmen. Han tyckte att hela historien om en kvinnlig robot var fånig så han ändrade om i klippningen samt scenernas ordning och tog bort ¼ av filmen vilket gjorde att historien fick tydliga Frankenstein-referenser. 6 månader senare hade Metropolis premiär igen och originalfilmen var nu försvunnen för alltid.

Hur kunde det gå så illa? Främst berodde det på att filmens tema var föråldrat när den släpptes, Tysklands ekonomi hade blivit bättre vilket ledde till att Hollywood började göra intåg på tyska biografer på bekostnad av expressionismen, som ansågs omodern. Den ersattes av post-expressionismen, också kallad nya-objektiviteten, som är mer realistisk, välpolerad, lågmäld och civiliserad. Metropolis bär tydliga drag av post-expressionism men inte tillräckligt för att den skulle uppskattas av vare sig publik eller kritiker. Fritz Lang började göra kriminalfilmer (med undantag av den rena science fiction-filmen Månraketen) innan han 1933 flydde undan nazisterna till USA.

Metropolis: ett underverk
Trots att ¼ av filmen är försvunnen och att den genom åren har misshandlats på åtskilliga sätt, främst genom nyutgåvor med allt sämre bildkvalité, har den sedan länge ansetts vara en av de viktigaste filmerna som någonsin har gjorts och blev 2001 som första film invald på Unescos världsarvslista, tillsammans med bland annat Beethovens nionde symfoni och Visbys ringmur.
Det finns många olika anledningar till varför Metropolis är en så fantastisk film, men den främsta anledningen till att den kom på världsarvslistan är för sina banbrytande specialeffekter, som än idag är imponerande. Det har getts ut böcker som granskar alla effekter, men den som blivit mest känd är den så kallade Schüfftan-metoden. Den tekniken möjliggjorde hela filmens existens, eftersom den gjorde att man slapp bygga staden i skala 1:1. Schüfftan-metoden går ut på att man kombinerar modeller och sceneri. Med ungefär 30 graders vinkel filmar man en spegel. 30 grader åt andra hållet, precis bakom kameran, är modeller av det man vill filma placerade, till exempel en mängd höghus. På vissa ställen av spegeln är den sönderskrapad så att man ser igenom den och där bakom agerar riktiga skådespelare vilket gör att man, om man ställer skådespelarna tillräckligt långt bort och skrapar upp hål i spegeln motsvarande placeringen av fönsterna på en våning, kan få det att se ut som om det är liv och rörelse i lägenheterna i husen.
En annan anledning till filmens berömmelse är att en av huvudrollsinnehavarna är en kvinna, något som än idag är ovanligt. Men Maria, som hon heter, är mer än bara en vanlig hjältinna, hon är både en visualisering av jungfru Maria som sprider fred över världen samt en bild av den diktatoriska ledaren som vill sprida kaos och förödelse. Både den onda och den goda Maria är ledargestalter, skillnaden är bara vad de gör med sin makt de har över arbetarna. Filmen visar inte bara vad som kan hända om man litar blint på sina ledare, utan också alla människors lika värde. Ett budskap lika nödvändigt nu som då.

Källor
Metropolis (Kino internationals restaurering, gjord 2002 med kommentarspår av Enno Patalas)
Fritz Lang’s Metropolis
Wikipedia
Sofias Film Noir-sida