Oberättat

Om Oberättat: Dokumentärfilmaren Staffan Lamm stannar i upp inför några händelser i sitt liv. Filmen Oberättat innehåller sex korta berättelser om särlingar och sällsamma möten. En novellsamling i filmisk form. "Om min förstummade morbror Göran, om hemlösheten hos Hanna i Ekhult, om Arvid vars anstalt ska avvecklas, om Selmer som var spion, om muralmålningen som blivit en dröm och om min morfars maniskt magiska fotograferande" - så sammanfattar Staffan episoderna. Staffan Lamm (f 1937) har jobbat som frilansade dokumentärfilmare sedan tidigt 60-tal, framförallt för svensk tv, men även som filmfotograf, manusförfattare och regissör. Han regisserade efter eget manus spelfilmen "Morfars Resa" (1993). Några av hans mest uppmärksammade filmer är de tre guldbaggenominerade kortfilmerna, "Sara, "Emma" och "Ruben, liksom den flerfaldigt prisbelönta "Russelltribunalen". Oberättat är hans senaste film. Den är baserad på material som aldrig tidigare visats. I Staffan Lamms filmarverksamhet så är det utmärkande draget hans intresse för särlingar, att berätta om sällsamma personer som lever i samhällets utkant eller tillvarons gränstrakter.

Liknande filmer

- Visa fler...




Skådespelare:	Staffan Lamm


Genre:	Kortfilm


Produktionsland:	Sverige

Diskussioner om Oberättat (0 diskussioner)

Det finns inga diskussioner här just nu


Kommentarer om Oberättat		(4 st)
inter_gritty	(Anmäl) 9/10 2006
introvert och långsamt, det gäller nog att inte vara i fel stämning för att se den. men jag uppskattar ändå hans berättande, och hur han gör karaktärerna intressanta genom att inte trycka upp dem i ansiktet på en utan låta en betrakta dem. men visst, lite pretto är det allt.

to die for	(Anmäl) 8/10 2006
Snuddar vid konstfilm och blir stundtals alldeles för pretto för att jag ska mäkta med.

ElvisTheKing	(Anmäl) 21/9 2006
jaha ja då får man väl va lite äljest å tycka den var vacker :P

Skragge	(Anmäl) 19/9 2006
Vissa saker kanske också bör lämnas oberättat... Redan efter första delen önskade jag att filmen skulle ta slut. Då kommer ytterligare en del, och en till... Missförstå mig rätt, jag tycker om långsamt berättande och dokumentärer, men här blev det för långsamt och petande i egen navel. Det var som att se på ett serie "svart på vitt" program med en speakerröst som är sävligare och mer upptagen av sina egna upplevelser än Hans Villius samtidigt som man aldrig vet när det ska ta slut. trettioåtta minuter är sällan så olidligt långa som här.

Till filmforum