|
F å kan ha undgått de senaste årens mest beryktade indiefenomen ”Napoleon Dynamite”: filmen som i USA spelat in över 44 miljoner dollar, trots sin blygsamma budget på fyra hundra tusen, och på köpet fått den största kultstatusstämpeln sen Wes Anderson plockade upp sin första kamera. Ett resultat som kan få vilken filmbolagspamp som helst att sätta cigarren i halsen med andra ord och följaktligen får regissören Jared Hess spela i en långt högre monetär liga när han ska följa upp succén.
”Nacho Libre” berättar om den misslyckade munken Nacho (Jack Black), som skaffar sig en hemlig karriär som wrestlare. Tillsammans med vapendragaren Esqueleto (Héctor Jiménez) ställer de upp i en mängd olika tävlingar i jakten på berömmelse. Nacho blir såklart förälskad också. Syster Encarnación (Ana de la Reguera) är klostrets nya och vackra nunna, men för henne är wrestling mycket syndfullt och Nacho kan därför inte avslöja sin alternativa karriär för henne.
Den största behållningen med ”Napoleon Dyamite” var den genomgående skeva känslan av uppgivenhet och misslyckande, som korsats med en värme och omsorg för det aviga. Trots de absurt skruvade karaktärerna, alla med sina märkliga egenheter, fanns det en konsekvent medkänsla för dem. Napoleon själv var en högst tragisk figur, som man ändå gradvis fattade tycke för trots att han ofta var fruktansvärt osympatisk. Det går att se släktskap mellan ”Napoleon Dynamite” och filmer av redan nämnda Wes Anderson, Terry Zwigoff, Todd Solondz och även i viss mån Harmony Korine.
”Nacho Libre” drar dock åt ett helt annat håll. Plötsligt har Jared Hess mer gemensamt med Jerry Zucker (mannen som gav oss ”Nakna pistolen”) än någon annan. Allvaret är som bortblåst, svärtan existerar inte längre och karaktärerna är helt renonsa på trovärdig gestaltning, djup eller bottnar. Till en början kan jag köpa det därför att ytan är så snygg - ”Nacho Libre” ser ut som en högbudgetversion av ”Napoleon Dynamite” – och varje scen är fullproppad med alla möjliga detaljer och avigheter. Hess har dessutom inga hämningar när det gäller mexikansk kitch. Filmen utspelar sig i en liten dammig håla, som tycks vara befolkad av den ena karikatyren efter den andra: de söta hemlösa barnen med sot på kinderna, korta mariachis med stora mustascher och sombreros, snuskigt rika wrestlingmanagers med cowboyhattar och laxrosa kostymer, sexuellt frustrerade munkar som har svårt att hålla sig i skinnet när den sexiga men fromma nunnan kommer till klostret, och så vidare. Ganska snabbt inser jag dock att allt det där inte är mer än ett tunnt fernissalager som försöker dölja att filmen varken har något att säga eller är speciellt kul.
Filmen lutar sig hela tiden mot Jack Black. Och det är, minst sagt, väldigt mycket Jack Black i ”Nacho Libre”. Periodvis är han också rätt rolig, när han blir tillräckligt hårt hållen av Hess kan hans komiska tajming vara rent briljant. Framförallt märks detta i de många wrestlingsekvenserna (speciellt matchen mot Satan’s Cavemen, den är snudd på genial), troligen för att de krävt så pass mycket koreografi att de inte lämnar mycket utrymme för improvisatoriska utspel. Men allt som oftast känns det som att Black fått helt fria tyglar. Han kräver så mycket utrymme att han flera gånger lyckas döda scener innan de satt igång, bara genom hur han gör entré, och två improviserade sångnummer är åtminstone två för mycket. I sina värsta stunder påminner han inte så lite om Jim Carrey i ”Den galopperande detektiven 2”. Jack Blacks egna produktionsbolag Black & White Productions har delfinansierat filmen, men om det är en orsak till problemet låter jag vara osagt. Dock kan man konstatera att ”Nacho Libre” hade mått bra av att Jack Black haft mindre att säga till om och att hans karaktär hade varit smidigare utmejslad. När Jack Black för hundrade gången ställer sig i en rolig pose med bar överkropp och pruttar högljutt, har jag för länge sen slutat anstränga smilbanden och konstaterar krasst att ”Nacho Libre” går på rejäl tomgång.
Jag hade så gärna sett att Jared Hess hade utvecklat de bästa delarna av ”Napoleon Dynamite”. Tyvärr väljer han att göra tvärtom när flamsigheten, tillgjordheten och ytligheten får ta den plats som hade kunnat fyllas med mycket mer mening. Héctor Jiménez i rollen som Esqueleto är den som räddar ”Nacho Libre” från totalt magplask, och han är den enda som bär vidare på det lätt efterblivna arvet från ”Napoleon Dynamite”. Det hade varit intressantare att få följa honom istället.
|
