|
|
|
|
|
|
N är man först fick höra att Kill Bill skulle komma och att det var Quentin Tarantinos fjärde film som blev man genast i extas. Förväntningarna sänktes dock av kritikernas röster som de flesta sade att den var mycket sämre än hans tidigare filmer. Fast hur lätt är det att leva upp till två mästerverk som Pulp Fiction och Reservoir Dogs.
Ja, vad hanlar den om då? Det kanske inte finns så mycket att säga. Black Mamba eller The Bride som huvudpersonen, spelad av Uma Thurman, kallas är ute efter hämnd på Bill och hans grupp som förstörde hennes bröllop genom att döda alla medverkande exklusive hon själv som dock fick en kula i huvudet och hamnade i koma i fyra år.
Filmen skiljer sig mycket från både Reservoir Dogs, Jackie Brown och Pulp Fiction, vilket kanske är bra för hur duktig Tarantino än må vara så kommer tillsist den sortens filmer inte bli lika fantastiska längre om han skulle hålla på göra samma och samma hela tiden. Alltså en ny sorts film men samma regissör. Intressant är alltså ordet när man sätter sig i biografen med stora förhoppningar samtidigt som man är i bakhuvudet orolig för att det kan gå dåligt.
Allt är dock inte helt nytt för i rollistan känner man som sagt igen Uma Thurman men även Michael Madsen från Reservoir Dogs syns i en liten roll i filmen, han lär dock dyka upp mer i nästa film. Uma gör, precis som i Pulp Fiction, här en strålande insats. Fotot är underbart vackert och det går perfekt ihop med den fantastiska musiken som Tarantino alltid varit så bra på att passa ihop med rätt scener. Även den omtalade svartvita stridsscenen håller fantastisk klass och man tröttnar inte på att se Uma Thurman med sina graciösa rörelser hugga ihjäl motståndare efter motståndare. Tro dock inte att jag är någon våldsälskande psykopat för det är jag inte men det här är konst, en vacker och annorlunda hyllning till den japanska kung-fu filmen.
Så tillsist efter att ha letat och letat efter något dåligt har jag egentligen inte hittat något, många klagar på den svartvita scenen men den är inte ful utan tvärtom jag tycker som sagt den är vacker. Det enda man kanske saknar är de underbara replikerna och dialogerna från Tarantinos tidigare filmer men det finns ändå några här och det var det första jag reagerade på när Bill inledde filmen med orden: ”Do you find me sadistic”? Fast även om Tarantino tappat på den punkten så uppvägs det av strålande musik och stora estetiska höjdpunkter. Att jag bara ger den en fyra och inte en femma beror på min snålhet och att om volym två är lika underbar ger jag den en femma för båda.
|
|
|
|
|
 |
|
