|
|
|
|
|
|
D on’t panic!
Det finns nämligen ingen anledning till oro.
Vi är många som med skräckblandad förtjusning väntat i evigheter på en ”riktig” filmatisering av världens längsta trilogi. Oron har varit stor. Det finns ju så många omöjliga karaktärer och händelser i böckerna som känns helt hopplösa att översätta till vita duken.
Hur har filmmakarna löst det? I vissa fall imponerande väl, i andra situationer inte alls, genom att helt enkelt utelämna det.
Arthur Dent har en ganska usel morgon. Hans hus är på väg att rivas mot hans vilja för att göra plats för en ny motorled. Som om inte det vore nog visar det sig att hela jordklotet är på väg att rivas, för att göra plats för en ny intergalaktisk motorled. Som tur var för Arthur visar det sig även att hans vän Ford Prefect inte alls är en arbetslös skådespelare, utan en utomjording som studerat jorden de senaste 15 åren för en galaktisk reseguides räkning. Ford och Arthur lyckas få skjuts av ett av demoleringsskeppen precis innan jorden förstörs, och äventyret kan börja.
Filmen börjar precis som boken och följer handlingen väl tills dess ”gänget” är samlat. Men sedan tar sig filmen en hel del friheter. Det märks tydligt att det här inte är en film som har till uppgift att innehålla alla dina favoritscener från böckerna (det skulle vara omöjligt att få in 4-5 böckers handling i en 100 min lång film) utan istället är ämnad att tilltala såväl gamla fans som personer nya till Adams universum.
Filmen följer en egen händelseutveckling som jag inte tänker beskriva närmare för er här, men storyn är betydligt rakare och kortare än i böckerna och radioteatern. Visst dyker en del scener från böckerna upp, men mycket skiljer sig helt från originalet.
Rollsättningen är ”Liftarens...” starkaste kort. I stort sätt alla skådespelarna, inklusive de i birollerna, är mycket väl valda. Mest imponerad är jag av Martin Freeman i huvudrollen. Han har exakt det blandade uttryck av utsatthet, förvirring och ”jag hänger inte med men snart skiter jag i att ens försöka” som jag alltid sett framför mig när jag läst om Arthur Dents äventyr i böckerna. Även Sam Rockwell, som Zaphod Beeblebrox, gör mycket bra ifrån sig i en roll som lätt hade kunnat bli en gapig, dryg och tråkig karikatyr.
Den enda karaktär jag egentligen har direkt svårt för är Questular Rontok, en karaktär skriven direkt för filmen. Rontok är Zaphod Beeblebrox vicepresident, och den som leder jakten på det stulna skeppet “Heart of Gold”.
Filmen är definitivt underhållande - förvånansvärt underhållande. Man bjuds på en välgjord och intressant resa som aldrig tappar tempo eller blir för fånig. Filmen lyckas effektivt undvika många av de ”töntfällor” som TV-serien fastnade i. Zaphod Beeblebrox extra kroppsdelar hanteras till exempel mycket smidigt. Inslagen med själva boken, som också fungerar som berättarröst, är fyndiga och snyggt genomförda. Varje gång den manodepressive roboten Marvin skymtas eller hörs kan man inte låta bli att dra på smilbanden.
Valet att låta Alan Rickman ge röst åt litteraturhistoriens mest deprimerade android är ett rent genidrag.
Självklart har filmen även en del problem. Det främsta problemet är givetvis att man saknar väldigt mycket från böckerna. Att så mycket fokus läggs på Arthurs kärleksproblem gynnar heller inte handlngen. Sedan är jag inte riktigt säker på om jag är helt nöjd med slutet.
Men visst är det en bra film, till och med på gränsen till att vara en riktigt bra film. Det känns onekligen skönt att efter en så lång och nervös väntan äntligen kunna andas ut. ”Liftarens guide till galaxen” är betydligt mer än i stort sett menlös!
När eftertexterna inleds med orden ”For Douglas” känner jag en stor klump av både värme och vemod inombords. Adams var en unik författare, vars lekfullhet med ord, underfundiga berättarstil och humor har spridit, och kommer att sprida, så mycket glädje omkring sig, inte minst till mig. Det var en mycket dyster dag, våren 2001, då han gick bort endast 49 år ung.
So long Douglas, and thanks for all the laughs.
|
|
|
|
|
 |
|
