|
|
|
|
|
|
C han-Wook Parks senaste film är andra delen i en hämnd-trilogi som han håller på med. Första filmen var den välgjorda Symphaty for Mr.Vengeance. Den var både stilsäker och nyanserad. Tyvär når inte hans senaste film upp till samma standard.
Filmen börjar med Oh Dae-su (filmens huvudperson) står på ett hustak och hindrar en självmordshoppare från att ta sitt liv. Han vill först berätta sin historia för denna man, vilket vi får ta del av i en tillbakablick. Redan här får jag en lustig känsla. Varför inte starta filmen direkt där Oh Dae-sus historia startar? Tillbakablickar är ett sista verktyg för att hjälpa regissören att förmedla sin handling. Användandet av den tekniken här är bara meningslös och stjälper mer än det hjälper. Filmen tappar faktiskt både i struktur och tempo på grund av detta.
Annars är det den första akten som är filmens absolut bästa. Intrigen är spännande och väcker många frågor. Oh Dae-su blir mystiskt kidnappad mitt på en gata och instängd i ett rum i femton år. Det är så att man önskar att Hitchcock levde. Efter femton år blir han frisläppt på ett hustak och tillbakablicken tar slut. Nu börjar sökandet efter hämnd, som från början känns logiskt och berättigad.
Det är här manusets brister börjar visa sig en efter en. Det börjar med en ganska banal och krystad romans med en yngre flicka och det är på den vägen det fortsätter. Istället för att porträttera Oh Dae-sus mentala tillstånd fullt ut i vad som borde vara en mörk psykologisk thriller, får vi en ganska ytlig vad-är-det-som-händer-film med en liten romans inbakad. Det känns som om Chan-Wook börjar lira på för många strängar och tappar fokus på själva kärnan. Jag ska inte avslöja resten av handlingen, men sista akten känns både utdragen och pretentiös.
Fotot är filmens styrka. Fina kameraåkningar och bra klipp. Det känns både stilrent och suggestivt på samma gång, förutom ett fåtal gånger då det blir lite överarbetat. Men har man sett många Koreanska filmer är man nog härdad. Landet verkar vara fullt av nykära estetonanister.
Som helhet är Old Boy en bra film, men det är inte ett mästerverk. Det känns som Chan-Wook medvetet gömmer manusets brister bakom sin stilsäkra estetik och chockartad ultravåld. Ett smart drag av en talangfull regissör, men Old Boy är långt ifrån lika komplett som hans tidigare hämndrulle. De två filmerna känns också väldigt lika i sitt budskap. Vilket är konstigt. Gör man en trilogi om hämnd, borde man inte lyfta fram olika infallsvinklar och nyanser i varje film?
|
|
|
|
|
 |
|
