|
D isney och Tim Burton slår sina påsar ihop och lanserar Alice i treDlandet , vårens kanske mest efterlängtade film. Resultatet blir en övergräddad marängbakelse där de brända kanterna skrapats bort och ersatts med överbliven karamellfärg från Kalle och chokladfabriken.
Om Shutter island ”dumpades” i februari efter en rad omflyttningar i releaseschemat (ett ekonomiskt lyckodrag visade det sig då filmen gått väldigt bra i USA) så har premiären av Alice i underlandet planerats i minsta detalj och säkert satt mat på bordet åt otal marknadsstrateger medan de räknat på bästa, maximalt vinstgivande, premiärdatum.
Alice i underlandets 3D-trailer, som visats under en längre tid på biograferna, framkallade haktappningar, speciellt när Cheshirekatten uppenbarade sig millimeternära plastglasögonen för att locka, nay suga, in oss i vita dukens nu djupa illusionsprojektion. En trivialt underhållande detalj är att undertexterna i filmen genomgående felstavade Cheshire.
Om trailern på flera sätt lovade nästa steg i utnyttjandet av den biograffrälsande tekniken så är filmen bara ett bra exempel på möjligheterna med den, en av de bästa i sin klass men inte redo för nästa nivå. Precis som Avatar så är Alice noga med att använda tekniken för att addera dimensioner till berättelsen, den servar storyn, inte tvärtom. Något som, tacksamt, inte hindrar svajigt satsande kameraåkningar som saliverar våra sinnen med en (ja, jag är medveten om klichén) slående känsla av att sitta på rälsbefriad berg-och-dalbana.
På tal om klichéer så börjar Tim Burton + Johnny Depp i kufiska roller bli en sådan. Även om mr Pirat är bra som hattmakaren med utvidgade reptilögon och förlorat förstånd så kan det inte hjälpas att man börjar tröttna på de båda herrarnas försök att överträffa sig själva i ”quirkiness”, detaljdesignad för den gothgeneration av emokids de blivit fanbärare för.
Mia Wasikowska är godkänd som Alice men fungerar främst som en ersättare för publiken, en tom bägare som de kan fylla med sina egna förväntningar. Detta gäller speciellt delarna i det främmande underlandet vilket ger Wasikowska möjlighet att glänsa i de inledande och avslutande scenerna som utspelar sig i den ”verkliga” världen. Dessa delar är generellt starka med underfundig och träffande humor utvunnen ur driften med den utdöende aristokratins uppblåsthet.
Resten av filmens roller och röstroller fylls av erfarna och/eller kända skådespelare som Stephen Fry, Timothy Spall, Anne Hathway och Alan Rickman. Extra påskkaniner (med kläder) delas ut till kultfavoriten Crispin Glover som lismande hjärter knekt och Burtons eviga drottning Helena Bonham Carter som den hutlöst storhövdade röda drottningen, båda är superbt sliskiga i sina skurkroller.
Alice i underlandet hämmas tyvärr av en känsla av feghet, just när Burton är på gränsen till att nå något verkligt säreget så hindras han och tvingas ta ett steg tillbaka. Kanske är det Walt Disneys spöke som hemsöker produktionen, kanske är det en rädsla att skrämma bort familjepubliken? Lite mindre karamellfärg och fler svärtade kanter och denna Lewis Carroll-adaption hade kunnat bli en smarrighet med unik smakbild istället för som nu; en generisk köpkaka som stoppar det omedelbara suget men varken lämnar någon välsmakande eftersmak eller tillfredställande mättnadskänsla.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (www.geeloo.se/film).
|
