|
C lash of the Titans är varken trogen originalfilmen från 1981 eller de grekiska myter den hämtar sina historier från. Något som hade kunnat förlåtas om filmen hade haft några egna idéer och inte bara härmat genresläktingar. Det lägsta betyget blir ett faktum när man konstaterar hur ful 3D:n är, den fulaste vi sett sedan tekniken gjorde sin debut.
Svärd och sandal-genren har väl inte rosat marknaden på senare år men den har heller aldrig riktigt dött ut. Clash of the titans val att snabbkonvertera sig till en 3D-film, filmen var från början tänkt som en ”vanlig” 2D men bolaget ville inte missa de lockande pengarna som Avtar med flera visat att det finns i tekniken, kanske blåser nytt liv i genren men ger också ett exempel på hur fult det kan bli om man klistrar på tekniken på en färdig film. Något som gör alla rykten om äldre filmer som ska få en 3D-makeover skrämmande.
Clash of the titans från 1981, med Harry Hamlin (från Lagens änglar) i huvudrollen, känns idag väldigt daterad med specialeffekter som upplevs som väldigt rudimentära om de mäts mot dagens standard. Monstren, som rörde sig med hjälp av stop-motionlegenden Ray Harryhausens filmtrolleri, ser allt annat än levande ut om man jämför med dagens datorgenererade vidunder i filmer som Cloverfield eller Percy Jackson. Detta till trots så är originalfilmens specialeffekter en mer imponerande bedrift än Clash of the titans 3D och övriga specialeffekter, den äldre filmen gick i bräschen för utvecklingen av specialeffekter medan remaken bara utnyttjar redan existerande teknik, och gör det rätt dåligt.
Vissa panoraman ser ut som att de ska slitas sönder, som att sömmarna håller på att släppa. Djupet i bilderna hamnar ibland på fel ställe och de flesta karaktärerna ser ut som att de har vattenskallar. Inte ens i sina bästa 3D-stunder når Clash of the Titans upp till till exempel Avatars sämsta ögonblick, Wow-faktorn infinner sig aldrig, vi talar snarare om en, som Homer Simpson skulle säga, D’oh-faktor.
En sak har Clash of the Titans dock gemensamt med Avatar, Sam Worthington har huvudrollen i båda filmerna (om vi bortser från filmernas verkliga stjärnor; monstren och specialeffekterna). Worthington är lite som ett tomt skal, utan patos rör han på munnen och gurglar ut samma plattityder vi hört tusen gånger förut i liknande filmer. Liam Neeson försöker leva upp till Laurence Olivier, som hade samma roll som Zeus i originalet, men övertygar inte. Den enda som har riktigt roligt i sin roll är Ralph Fiennes som Hades, ömsom kraftfull ömsom patetisk är han riktigt kul i rollen som underjordens härskare. Monster är det gott om i filmen, Kraken kommer egentligen från nordisk mytologi och det mystiska Djinnfolket från österländsk mytologi men det hindrar inte att de blandas ihop i en salig röra med lösryckta delar av den grekiska mytologin som den överexponerade Medusa och den flygande hästen Pegasus, som plötsligt har blivit svart. Det finns inga nya idéer i Clash of the Titans, bara gammal skåpmat övermålad med lite ny lackfärg, skinande på ytan men rutten undertill. En varning, i likhet med Frankensteinmonstret, om vad som kan hända om man låter (3D)tekniken löpa amok, ett (monster)epos utan hjärna.
|
