|
L ekte ni som jag med gubbar när ni var små? I så fall är chansen stor att ni stött på G.I. Joes:en och deras ärkefiender Cobras innan. Gubbarna, som gavs ut under namnet Action Force i Sverige, var hyfsat coola även om de aldrig nådde upp till Hasbros andra stora figurserier Transformers och Star Wars. Lite samma sak är det med filmen, en B-version av ovan nämnda filmserier som inte kommer att vara lika vinstgivande men ändå klirra skönt i kassan för det mäktiga leksaksföretaget.
Även om G.I. Joe: The rise of Cobra inte är en B-film i strikt bemärkelse så är det en andra divisionens blockbuster som inte har lika stora förväntningar på sig som ”tältpåls”-filmer i klass med Transformers eller Harry Potter.
Fördelen med detta är att det lämnas utrymme, om än väldigt lite sådant, för lekfullhet och artistisk frihet åt filmskaparna anställda för att ge liv åt leksakerna. Eftersom det inte finns en stark historia som alla känner till att adaptera, som med Sagan om ringen-filmerna, så är manusförfattare och regissör mer fria att skapa något eget.
Jag kan tänka mig att Hasbro gett direktiv i stil med; Ge oss mycket action, lite kärlek och stort utrymme för de populäraste figurerna. Ni behöver endast ta hänsyn till de baksidestexter till gubbarna som det finns chans att någon utanför übernördkretsarna kommer ihåg som t.ex. att Snake eyes och Storm shadow är halvsyskon. Men glöm inte att ge sagds nördar några blinkningar så att de håller sig lugna på bloggarna.
Visst, Snake eyes och Storm shadow, figurseriens mest ikoniska gubbar får ordentligt utrymme med backstory och allt. Resten av filmen huvudkaraktärer är en blandning av mer eller mindre ihågkomna hjältar och skurkar omstöpta för att passa filmens narrartiv och en ny publik helt utan 80-tals nostalgi.
Förutom gubbarna kanske några känner igen karaktärerna från serietidningsformatet där de härjat, med kortare avbrott, i en herrans massa år. Detta gäller först och främst den amerikanska publiken eftersom det är där tidningen ges ut (enstaka svenska nummer har förekommit). Fler kanske kommer ihåg den tecknade filmen G.I. Joe: The Movie, som kan sägas ha uppnått en sorts mindre kultstatus, från 1987 med Don Johnson i en av röstrollerna. En rätt underhållande blandning av serietidningsaction, rymdinvasionsfilmer och fantasy.
Trots sagda möjlighet till artistisk frihet kombinerad med en rik historia att gräva underhållande storylines ur så har manusförfattarna endast mäktat med ett händelseförlopp som bara är steget mer sofistikerat än vilket tv-spel som helst.
Det trådtunna manuset, med twistar så lättgissade att din hunds ofödda valpar kan klura ut dem, ursäktar sig inte utan siktar istället på att med spektaklets hjälp få hela publiken att glömma hålen i storyn. Och skulle någon få för sig att börja fundera på vad som nyss hände så finns det alltid en explosion bakom hörnet som skakar den idén ur sinnet.
Filmens skådespeleri är ibland underhållande överspelat av aktörer som vet vad det är för slags film de är med i, se t.ex. Christopher Eccleston, Joseph Gordon-Levitt, Dennis Quaid och till viss del Sienna Miller.
Dock blir det katastrof när skådespelare. som Channing Tatum, spelar sin roll med siktet inställt på realism. Man tycker nästan synd om skådespelaren ifråga som framstår som den enda personen som inte fattar ett uppenbart skämt.
Storyn är till viss del tagen från den tecknade filmen med missiler som bärare av potentiellt människoförintande farsot, här uppdaterat från organiska sporer till nanoteknologi. Filmens tempo rasar på i ett rätt passande tempo för ett spektakel av detta slag, som ibland känns som en stillastående karusell där faktisk rörelse ersätts av visuell sådan.
G.I. Joe är på intet sätt en fantastisk film, alla ni som lekte med gubbarna när det begav sig fantiserade säkert ihop bättre äventyr en vanlig lördagseftermiddag, men den utger sig heller inte för att vara det.
Det finns mycket att kritisera, som de tveksamma och förlegade könsrollerna och stereotyperna. Den amerikanska flaggviftningen, så vanlig i sådana här rädda världen-filmer, hålls till ett minimum tack vare att G.I. Joe är en specialstyrka utgjord av de bästa soldaterna från en rad olika länder, det nämns inte vilka men med tanke på karaktärernas härkomst så är det de vanliga västländerna som utgör de goda axelmakterna.
Vill ni ha intressant drama som säger något om det mänskliga tillståndet eller världen vi lever i så håll er lång borta, men om ni är ute efter ett par timmars dum men ibland underhållande verklighetsflykt så luta er tillbaka i biofåtöljen och njut av denna fartfyllda åktur som tillhör ett av de roligare valen bland sommarens blockbusters.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
