|
P recis som Peter Pan så är George Clooney, i Up in the air, en man som gillar att flyga men vägrar att växa upp (emotionellt sett).
I arbetslöshetens och av ekonomikrisen hårt drabbade USA har Clooneys karaktär det kanske säkraste jobbet, han åker nämligen kors och tvärs över det stora landet med flygplan för att avskeda folk, inhyrd av företag som inte ens har ryggrad nog att titta sina anställda i ögonen när de ger dem sparken.
Clooney har ett, enligt honom, behagligt liv där han är uppe i luften över trehundra dagar om året och inte binds ner av onödiga förhållanden med andra människor, han föredrar opersonlighet före närhet.
Precis som den dubbla betydelsen av titeln, ”bokstavligen uppe i luften” och ”obestämd framtid”, så har Up in the air multipla lager som skalas av och avslöjas allt som filmen fortskrider. Filmen fungerar och intresserar som karaktärsstudie, analys av arbetslöshet, kärlekshistoria och komedi.
Up in the air lyckas med att både ha en obestridbar ”leading man”, det snackas guldgubbe för Clooney, och en skådespelarensemble som det säkerligen också pratats om i Oscarssammanhang om akademien hade delat ut ett sådant pris. Vera Farmiga och Anna Kendrick är perfekta för sina medelstora roller medan Jason Bateman, J K Simmons, Zach Galifianakis och Sam Elliott lyser upp skärmen i sina små men för helheten betydande roller.
Clooneys karaktär Ryan Bingham är intressant snarare än sympatisk men man övertalas, av filmen, att ”heja” på honom men inte utan utrymme för kritik och kontemplation av hans person och livsval.
Varje gång man tror att filmen är på väg in i den, av filmer, så välbefolkade klichékommunen tar manuset en vändning som gör att man aldrig slutar bry sig om vad som kommer hända härnäst.
Jason ”Juno” Reitmans regi är osynlig men distinkt, mer byggd på smarta val och gediget förarbete än flashig form.
Slutsträckan mot mål, där så många amerikanska filmer kollapsar och smälter samman till en sentimental smörja skild från allt vad trovärdighet och konsekvens heter, löps här med samma fasta takt, utan andfåddhet, som resten av filmen.
Man kan inte vara annat än imponerad av Up in the air som är frenetiskt fartfylld samtidigt som den är underbart uthållig. Filmens teman är brinnande aktuella, något som gör att den kan fungera som ett debattinlägg i diskussionen om arbetslöshet men dess mångbottnade tjusningar möjliggör även en njutning som kommer att hålla filmen relevant för en lång tid framöver oberoende av vad som händer med jobben och ekonomin.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
