|
B lodtörstiga zombies och Bill Murray på metahumör är bara två av ingredienserna i Zombieland, en film som lever upp till hypen och underhåller från första till sista sekund.
Men, kanske några säger, denna hade ju premiär förra veckan. Nej, av någon anledning så hade Zombieland ”smygpremiär” över hela landet helgen före den officiella Sverigepremiären nu på fredag. Att analysera varför filmbolaget valde denna väg kan vara intressant. Ville de hinna före potentiellt dåliga recensioner? Inte så troligt då detta är precis en sådant där ”skyldigt nöje” som går hem hos även de mest hårdnackade genrehatarrecensenterna. Ville de motarbeta nedladdning av halvkassa kopior från nätet? Kanske.
Zombieland når riktigt nära den heliga graalen i sin jakt på den perfekta mixen av action, komedi, romantik och drama. Att hitta rätt balans mellan dessa element rätt utan att låta något av dem ta övertaget är inte det lättaste. Men Zombieland får det att se lätt ut, sömlöst tråcklar den mellan blodiga bataljer och slagfärdigt småsnack.
Dialogen är full av referenser till populärkultur utan att kännas forcerad och manuset känns lika fräscht som Diablo Codys hyllade Juno. Oneliner-junkies får gott om nytt material men inte på bekostnad av flytet när universella känslor blandas med kulturgeografiskt specifika sådana.
Man skulle kunna kalla Zombieland för en Superbad med zombies, båda lyckas förnya sina genrer utan att egentligen göra något nytt. De delar också på Emma Stone, som har viktiga roller i båda filmerna.
Stone är bara en del av Zombielands fantastiska fyrklöver av rollbesättning. Jesse Eisenberg fortsätter, efter bärande roller i The Squid and the whale och Adventureland, att imponera som nörden med zombieöverlevnadsregler som ”titta alltid i baksätet” och ”var inte en hjälte”. Hans motpol spelas av Woody Harrelson som machomannen med smak för Twinkies (gräddig amerikansk sötsak). Många filmer misslyckas med att rättfärdiga sina tuffingars attityder men Zombieland löser detta, precis som mycket annan exposition, på ett sätt som får det at verka som världens självklaraste sak. Lillgamla Abigail Breslin imponerar minst men får även hon godkänt.
Förutom fyrklövern så gör Bill Murray ett oförglömligt inhopp som sig själv fyllt med metahumor och påhittighet. Detta är bara en av ingredienserna som gör att framtiden verkar ljus för filmens tre relativt gröna bakomkreatörer. Regissören Ruben Fleischers resumé är inte lång med indiekortfilmen The girls guitar club som främsta merit. Detsamma gäller manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick vars mest kända tidigare verk är kortlivade, och svenskvisade, fejkrealityserien The Joe Schmo show samt En djävulsk romans 3 (för Rhett).
Om Oscarsgalans nya regler kommer leda till, vilket många tror, att en ”icke-Oscarsfilm” blir nominerad så är Zombieland ett alternativ. Filmen är perfekt utförd underhållning med bitande sting. Har du sett den? Tyckte du inte den var rolig och rörande? Kanske bör du kolla dig i spegeln, risken att du blivit till en zombie är stor!
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
