|
I ledning av Gandalf och Aragorn förbereder sig Gondor för krig mot mörkrets makter, och under tiden färdas Frodo, Sam och Gollum långsamt mot Mordor för att om möjligt förstöra härskarringen.
Den tredje delen av filmatiseringen av Sagan om Härskarringen avslutar Peter Jacksons filmatiska tolkning av ett av litteraturhistoriens mest uppskattade verk. Och lika storslagen som den sista boken är, så är även filmen med gigantiska slag och naturtrogna datoranimeringar. Uppbyggnaden av händelseförloppet är i Sagan om konungens återkomst mer vettig än i den föregående Sagan om de två tornen, där hela filmen hastades igenom i ett vansinnigt tempo, och där man aldrig fick chansen att vila. Dock är fokus på filmens klimax, slaget på Pelennors slätter, så starkt i centrum att de första två timmarna bitvis känns som en enda lång uppbyggnad inför de scenerna.
Tolkienälskarna kommer återigen att invända på att herr Jackson ändrat på detaljer i hur saker och ting sker, men i denna sista del så känns förändringarna för det allra mesta okej och ursäktas med att en filmatisering kräver vissa ändringar. Detta till exempel i kontrast till vad Jackson omotiverat gjorde med Faramir och Osgiliath i den föregående filmen. Dock ser jag ingen vettig förklaring till att man har valt att ändra så pass mycket i Tolkiens tidslinje, som är så pass väldokumenterad och genomtänkt.
I något av den Hollywoodanda som ända från första delen genomsyrat förändringen av huvudpersonernas karaktärer från desamma i böckerna, så fortsätter våra hjältar i Sagan om konungens återkomst att göra fler och större stordåd än vad Tolkien lät dem.
Till Jacksons försvar angående de beryktade bortklippta scenerna, så kan jag slutligen säga att man, när man ser filmen i alla dess 210 minutrar, förstår varför dessa inte är med. Det händer helt enkelt så otroligt mycket i så många sidohandlingar att det inte går att få in mer av originaltexten utan att förlänga filmen med något i stilen av en extra olidlig timme. Filmen är på god väg att vara för lång som den är redan.
Sagan om konungens återkomst är ett äventyr som bitvis imponerar stort med storslagna scener och vi känner igen oss i filmmusiken från de tidigare delarna, som även här är späckad med flöjter och skönsjungande gossar. När filmen är som bäst håller den hög kvalitet, men betyget dras ner av den onödigt starka, klassiska uppbyggandet kring ett slutgiltigt slag, och även av att filmen bitvis känns lite pratig med många tal och klyschor. Detta är en film som man ser om, även om den inte lämnar några särskilda spår.
Och vänner, se denna film på bio. Den förtjänar det.
|
