|
|
15/4 2005
Recenserad av othis
|
|
|
R egissören Peter Jackson låter ”Sagan om de två tornen” ta vid precis där ”Sagan om ringen” slutade. Och det är precis inte någon mjukstart utan full action från första filmrutan. Märkligt nog lyckas Jackson med konststycket, som tittare sugs man med från start; efter en stund är man helt inne i historien trots att Jackson inte bjuder på någon prolog eller tillbakablick och att det handlar om flera parallella historier.
Skam att säga har jag faktiskt inte ännu heller läst Tolkientrilogin trots att den stått i min bokhylla sedan slutförsäljningen vid Edgrens bokhandel i Åbo i mitten av 70-talet. Det här är både en belastning och en befrielse.
Den som kan sin Tolkien kan mytologin och persongalleriet och kommer därför lättare in i berättelsen – men frestas hela tiden till jämförelser med originalet. Och då Jackson och manusförfattarna precis som en ambitiös filmskapare bör göra på flera ställen frigjort sig från den litterära tvångströjan och gått sina egna vägar är det väl alltid någon som irriterar sig på avvikelserna. Själv kunde jag alltså se ”Sagan om de två tornen” som ren film. Och sakkunskapen säger att Jackson de dramaturgiska friheterna till trots är Tolkiens anda trogen.
Denna andra del av trilogin är mycket svartare än den första. I ”Sagan om ringen” bryts våldsamheterna och strömmarna med ondskefulla krafter av laguner av fryntlig frodighet och uppsluppen festlighet. Något sådan finns inte i ”Sagan om de två tornen”. Det finns glimtar av humor i dialogen och små romantiska exkurser, men annars det mest bara svart.
Den onde Sauron och hans orcher håller på att få makten i hela världen och de goda krafternas kamp kristalliseras i några av filmens rollfigurer som filmen följer i parallella historier. Brödraskapet har splittrats. Frodo (Elijah Wood) och Sam (Sean Astin) fortsätter sin färd mot Mordor, medan Aragorn (Viggo Mortensen), Legolas (Orlando Bloom) och Gimli (John Rhys-Davies) är på jakt efter Pippin (Billy Boyd) och Merry (Dominic Monogham) som har tagits till fånga av Uruk-Hai.
Sam och Frodo slår följe med filmens märkligaste gestalt, den datoranimerade varelsen Gollum. Gollum är rent filmtekniskt något av en sensation och en prestation av dataanimatörerna. Men det är hans personlighet, kluvenheten mellan gott och ont som gör honom spännande – i själva verket är han en spegel för de motstridiga känslor som genomkorsar Frodo; också han berörs av det sug efter makt som Ringen åstadkommer. Gollum är också trots de motbjudande dragen i personligheten när det onda dominerar lätt att identifiera sig med; han är ju i grunden en hob precis som Frodo och Sam. I honom ser Frodo vad ringen kan åstadkomma hos en varelse.
Tolkiens värld är mycket manlig. Visst finns kvinnan och kärleken med, men djupare tycks vänskapen och solidariteten man och man emellan vara. Frodo och Sam är ett av dessa legendernas stridspar, den tappre och hans fryntlige vapendragare. I den här versionen är det emellanåt Sam som står för entusiasmen och stridslusten medan Frodo kämpar med Ringens demoner. Det svarta i ”Sagan om de två tornen” och Frodos vånda ger filmen ett djup som jag saknade i den första delen. Trots att denna del kanske är ännu våldsammare än den första och stridsscenerna är det mest bestående intrycket av filmen känns den betydligt vuxnare.
Visuellt är ”Sagan om de två tornen” hänförande både i landskapsbilder och de otroliga stridsscenerna. Den som lyssnar till den engelska dialogen kan njuta av ett arkaist språk med shakespereska klanger; och intrigerandet de mäktiga emellan kunde mycket väl komma från Sir Wlliams gåspenna. Det finns stunder då filmen tappar styrfart. Tillbakablickarna på Aragons förlorade kärlek och samtalen alverna emellan kunde fungera som punkter att pusta ut vid men fungerar inte dramaturgiskt – man vill bara otåligt rusa framåt och följa med de andra personerna. Det finns också inslag av salvelsefulla repliker om fred och godhet som känns ganska oäkta i sammanhanget
I ”Sagan om de två tornen” firar dataanimatörerna den ena segern efter den andra, aldrig har väl filmvarelser varit så monstruöst trovärdiga som här. Det är bara de trädliknande enterna som inte känns riktigt äkta; de står också för några av filmens påklistrade patentgröna flumrepliker.
”Sagan om de två tornen” slutar med den effektfullt skildrade striden vid Helms klyfta i en situation som lämnar mycket öppet inför den tredje och avslutande delen.
Alldeles uppenbart är trilogin en helhet man egentligen borde se i ett svep, helheten tycks bli större än summan av de enskilda delarna. Tre timmar är mycket för en film, men ”Sagan om de två tornen” håller tittaren i sitt grepp så man glömmer tiden – det är bara sittmusklerna som protesterar.
En film fylld av mytologiskt stoff och symboler som ”Sagan om de två tornen” lockar lätt till tolkningar och paralleller till nuläget. Men att läsa in något av dagens ”ondskans axel” i Saurons skräckvälde vore att förminska urkraften i Tolkiens sagor, och att dra paralleller mellan filmens namn och händelserna den 11 september i fjol rent töntigt –
i det skedet var filmen redan inspelad och det litterära originalet med samma namn utkom redan 1954. Däremot är det inte långsökt att se paralleller till Tolkiens egen tid av tyranner och marscherade härer.
|
|
|
|
|
 |
|
