|
P eter Dalle har uppenbarligen sett Coen-brödernas ”The Man Who Wasn’t There”. Hur går det annars att förklara att en film som utspelar sig under 1940-talet och är inspelad i färg, men uppspelad i svartvitt dyker upp nu i dessa juldagar? Som dessutom är en thrillerkomedi utrustad med ett snyggt bildspråk och ett skruvat persongalleri.
Vi kliver på ett tåg som åker non stop från Stockholm till Berlin som är i en pånyttfödd fas nu efter Andra Världskrigets fasor. En destination som en skribent på en tidning siktar sig in på i hopp om att kunna förbättra världsläget. En skribent som under denna resa stöter på ett grälande homosexuellt par, en kvinna vars man plus älskarinna befinner sig på tåget för att mörda dennes hustru, två nunnor som förfogar över ett gäng baltiska flyktingar som ska utvisas, en konduktör med stenkoll på allt som sker i vagnarna och en soldat som upplever större fysiska skador på denna resa än vad kriget någonsin hade kunnat åstadkomma.
Dalle, sin vana trogen, har skapat en burlesk historia med repliker som smattrar snabbt och bitvis är fullkomligt briljanta. Dalle, sin vana trogen, levererar dock dessvärre en extremt ojämn film.
Här har vi motpolerna: den vanligtvis outhärdlige och akut överskattade Robert Gustafsson gör sitt livs rollprestation som den olycksamme soldaten med en klockren komisk timing och en trio gamla rävar snor åt sig varenda scen de medverkar i.
Lena Nyman och Gösta Ekman är märkbart inspirerade, men Lars Amble är det största utropstecknet. Helt magnifik in i minsta detalj. Och de är samlade i en väldigt stilren film, ja, förmodligen den snyggaste svenska filmen sedan "Sånger från andra våningen".
Så långt allt väl, men dessvärre dras filmen ner av de yngre skådespelarna som spelar över rätt grovt. Man behöver inte artikulera mera om man inte står på en teaterscen, men det verkar de inte ha insett. Filmens andra akt är dessutom extremt lång och utdragen, att man trots alla sjysta one-liners bara väntar på att filmen ska röra sig närmare sitt slut, vilket i sin tur är sanslöst abrupt.
Har man sett Peter Dalles tidigare alster, så vet man ungefär vad man kan vänta sig här. Samma slags positiva som negativa egenskaper, samma slags fysiska brutalitet (han är, om man synar honom i sömmarna, tämligen morbid, faktiskt) och bitvis riktigt rejält skrattframkallande scener. Kanske inte riktigt ett givet val, men en underhållande stilövning likväl.
|
