|
|
24/1 2003
Recenserad av Kiril
|
|
|
T ill och med dvärgar och specialeffekter verkar ha bättre förutsättningar än åldrande kvinnor att knipa en filmroll i Hollywood. När det då dyker upp en film baserad på en bok (eller i det här fallet två böcker) som ger dessa ofrivilligt halvpensionerade aktriser möjligheten att medverka i en större roll, lär konkurrensen vara enorm. Just konkurrensen ger förutsättningen att alla är perfekta i sina roller och Ya-ya är inget undantag.
Siddalee (Bullock) är en framgångsrik skådespelerska som nu nått den punkt i karriären, då hennes självbiografiska pjäs ska ha premiär på Broadway. Hon avslöjar i en intervju att hennes mamma, Vivi (Burstyn i nutid/Judd i återblickar), varit en drivkraft eftersom mamman är en hörnsten i Siddas olyckliga barndom som format henne till den hon nu blivit. Vivi läser artikeln och startar ett krig mot Sidda som slutar med att Sidda vägrar bjuda in modern till sitt kommande bröllop. Vivis tre vänner som hon hängt ihop med sedan barndomsåren, ”kidnappar” därför Sidda för att förklara varför Vivi är som hon är – bara för att mäkla fred.
Callie Khouri vann en Oscar för sitt manus till ”Thelma & Louise” för ett decennium sedan och nu gör hon sin regidebut med en film som inte kommer att gå till historien eller dra hem särskilt många priser, men som säkert kommer få en större publikuppskattning. ”Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café” är en film som ligger nära till hans för jämförelse.
Även här berättas en kvinnas liv och öde i återblickar och försöker balansera någonstans mellan snyftigt drama och charmig komedi. För min egen räkning, tyckte jag mer om komedidelen.
Vivis ungdom är intressant, men samtidigt oengagerande och ytlig. Så jag bockar, bugar och tar emot att fokus ligger mer i nutiden. De äldre kvinnorna är så förbaskat charmiga. Burstyn är fortfarande en av de bästa aktriserna i Hollywood och har rejält med spelrum som smått alkoholiserad, envis kvinna med humor. Bullock bevisar återigen vilket underskattat charmtroll hon är. Hon måste vara den skådespelerskan som inte förtjänar de sågningar hon får. Och resten – Judd, Flanagan, James Garner, Angus MacFaden, ja alla inblandade i filmen – är fenomenala. Jag måste framför allt framhäva Maggie Smith som är lysande med sin syretank; hennes krassa repliker varvas med syretillförsel och nästa replik på ett underbart sätt.
Det hela är egentligen rätt sjukt. Filmen är i princip som att lyssna på hur ens farmor sitter och kacklar om livet med sina väninnor. Underhållande, inte särskilt minnesvärd men jag ser fram emot nästa film av detta slag.
|
|
|
|
|
 |
|
