|
T om Hanks har inte det bästa facit i min bok. Andra än Hanks har ju dock visat att det går att komma undan skamstämpeln, nu senast Robin Williams i Insomnia, så varför skulle inte också Hanks kunna vandra samma väg?
Det är en ganska mycket tyngre Tom vi möter i denna regn- och ruskfilm. Miljöerna är mörka och otrygga. Oberäkneligt smyger varje man (det handlar mest om män- även om det också finns en och en och annan pistol inblandad) på varandra. Ett liv som yrkesmördare är inte lugnt och soft, det vet vi sen andra filmer och framför allt inte om det är i 30-talets gangsterkretsar man arbetar, då får man vara beredd på att bli genskjuten av den man minst anar.
I Road to Perdition verkar det dock råda lite fler hederskodex än i flera andra gangsterepos (det ska i sammanhanget också sägas att det här inte är ett lika ambitiöst försök att berätta om just maffian, utan mer om att spegla relationen mellan en far och en son). Historien berättas av sonen, ett grepp som snoppar av en del av spänningen kring utgången direkt. Samtidigt som det antyder att berättaren överlever så indikerar den imperfekta tonen att fadern. Men som sagt, även om vi vet slutet är det inte riktigt det det här handlar om.
Efter en tid som känns väldig lång slängs Jude Law in, ungefär på samma sätt som i AI, för att pigga upp och luta upp en (enligt mina ögon) sjunkande skuta. Han gör det med viss förtjänst och ?vågar vara ful?, något som även om det inte görs första gången, alltid ska ses som en positiv inställning till skådespelaryrket med en tro på detsamma som förmedlare av upplevelser och inte av enbart njutning och förlustelse. Vita duken är ingen catwalk. Jude ser ut som en blandning av clownen Mannes okände bror och Jack White i White Stripes. Han har otvättade händer, ett skarpt skytte och fortfarande ett mycket sexigt rörelsemönster.
Men Jude räcker inte. De extra kilon som Hanks lagt på sig (i en potentiell uppföljare till Turner och Hooch skulle det inte längre vara kristallklart vem av de förra huvudrollsinnehavarna som skulle spela den pösiga hunden?) fungerar mer som dämpande än förhöjande och det regn som faller på hattbrättena (vackert uppfångat i filmens foto dock) skapar till slut en så djup ansamling ruttet vatten att inte ens den bäste simmare kan hålla sitt intresse ovanför ytan. Det är snyggt, ibland supersnyggt, med nedsläckta stadsalléer, kallsvettigt glänsande huskroppar, väl tillredd fejksnö på gatorna och patronhylsor som dansar som små metallänglar i slow-motion.
I en liten roll syns också Dylan Baker känd som allas peddopappa i Happiness.
Tyvärr Sam Mendes, American Beauty var en film man kunde se om, det är inte Road to Perdition.
|
