|
|
|
|
|
|
P arkflanörer sticker ihjäl sig själva med hårnålar och byggarbetare faller som dåligt vikta pappersplan från hustak. Solen lyser som vilken dag som helst över den amerikanska vardagen när The Happening börjar minst sagt lovande med en rad oförklarliga självmord i city.
M. Night Shyamalan berättar sin historia genom Elliot (Wahlberg), en lärare i naturvetenskap med intresse för naturens överlevnadsberättelser och frågor som inte går att besvara. Precis som alla andra blir han snart tvungen att fly innerstaden (information går ut om att det är en terrorattack) för att söka skydd på landet. Elliot vet egentligen inte mer än någon annan om vad som sker och fårskocken av människor får därmed fly utan att veta från vad, mot vad eller med en aning om vart.
Shyamalans genombrott med Det sjätte sinnet visade om inte nyskapande, så åtminstone alternativ till den mer fläskigt orkestrerade ”rycka-till-film” som oftare dyker upp i skräckfacket. Det kändes mer modernt och nästan fräscht att få förena tänkande med rysningar och regissören fick en sorts intellektuell stämpel.
Filmen mallade också en ny form av sluttvist för skräckisar och gjorde för ”oväntade slut” - filmer vad Pulp Fiction gjorde för popkulturdialogen. Med detta sagt har Shyamalan på samma sätt som Tarantino lite även lastats för andra (ännu) sämre skräckfilmer, slaggprodukter av en ursprungligen ändå fiffig idé.
Bäst har hans formel fungerat i 2004 års The Village, men nu förväntas det mer av Shyamalan, en spårväxling som dock verkar svår att genomföra lyckat resultat. Den här gången måste han säga något redan tidigare i filmen.
Så vad vill då Shyamalan säga?
Tolkningsmöjligheterna av The Happening kunde ha varit vida och så många att eftersnacket skulle sträcka sig över en vecka – om regissören bara tillät oss. Här finns kilometerlånga öppna geopolitiska och samhällsfilosofiska rabatter att så sina tankefrön i, men Shyamalan tvingar oss snabbt till reträtt. Hans största plantering redan i ett mycket tidigt skede är nämligen usel och/eller onödig, beroende av hur man vill se på det. Inte främst för att den är klumpigt utförd, utan för att den stänger alla öppningar till vidare resonemang om historien. Efter det blir inte bara de oändliga flyktscenerna, utan också dialogerna om den hotande terrorn till transportsträckor.
Att Wahlbergs karaktär får stå i centrum har också sina sidor. Bortsett från att han är en stel aktör och att filmen hade behövt lite liv, är det bitvis störande att (precis som i bioaktuella The Mist) se en typisk alfahanne ta rodret. Särskilt bredvid en labila fru (en för ovanlighetens skull fullkomligt ointressant Deschanel) gör detta The Happening ännu dummare.
Visst kommer Wahlberg på ett och annat under filmens gång, men kanske hade det gjort spänningen starkare om även han fått förbli helt okunnig medan han leder ett sargat folk.
Det sjätte sinnet kom 1999, ändå är Shyamalan fortfarande nästa ensam med denna typ av skräck. Även om det säger mer om Hollywood så ligger det ändå också Shyamalan till last. Det är liksom svårt att veta om man verkligen på riktigt gläds åt hans framhärdanden med symbolladdad mystik, eller om det är för att han fortfarande är ganska ensam i genren som de meritstarka producenterna (Shyamalan är f.ö. en av dem) tillåter honom komma undan med halvfabrikat som The Happening.
Jag gör det i alla fall inte.
|
|
|
|
|
 |
|
