|
|
|
|
|
|
S teve Carrell är rolig. Det går inte att sticka under stolen med det faktumet. Jag kanske inte skulle sträcka mig så långt som till att påstå att han är lika rolig som sin kollega Will Ferrell. Där Will Ferrell är mer gapig är Carell mer det traditionella ”straight-facet”.
Eftersom Carrell är så pass rolig känns det extra sorgligt att han går med på medverka i en sådan sörja som Evan Allsmäktige faktiskt är. Till att börja med känns det underligt att göra en uppföljare på Bruce Allsmäktige. Så vitt jag kommer ihåg hade inte Jim Carrey en biblisk uppgift i den första filmen, utan fick snarare gudomlig makt och lärde sig på vägen en massa moraliska läxor. I Evan Allsmäktige handlar det istället om att Gud (i form av Morgan Freeman) ger Evan uppgiften att bygga en ark och sakta men säkert förvandlas han till Noak (komplett med stort skägg och sliten rock) och givetvis är inte Evan särskilt förtjust i djur och inte alls särskilt miljömedveten. Som tankeexperiment var den första filmen roande ett tag och filmen var rolig ungefär lika länge. Som tankeexperiment är den andra filmen inte rolig alls. Det enda som gör den rolig är Carrells lite kvicka repliker vid rätt tillfällen, men det räcker liksom inte. Om den första filmen var rätt fri från moraliska pekpinnar, så är istället den här filmen en kristen propagandafilm förtäckt som en gullig familjefilm. Att filmen dessutom kommer gå upp på bio i en dubbad version känns rätt unket med tanke på det förtäckta budskapet om religiös lydnad och en straffande Gud. Att Gud är svart och i pensionsåldern är ju fint, men att han är amerikan? Nja. Det faktum att han är amerikan gör att hela den religiösa undertonen alltför ofta känns väldigt pro-amerikansk och väldigt patriotisk, vilket i sin tur får mig att känna obehag.
Vad som räddar filmen från ett totalt magplask är just Steve Carrell och till viss del Lauren Graham. Problemet är bara att de inte har något att spela med. Steve Carrell ska se trött och lite sliten ut när han genomgår transformationen till en nutida Noak, men han känns lika sliten och trött hela tiden.
Vill man hitta någon slags undermening med filmen så handlar det om religiös övertygelse och att man ska tro på det man vill och stå fast vid det. Det i sig är ju en fin grej att lära barnen, men presenterat på det här sättet blir det just bara religiös propaganda.
Visst, det är gulligt med djur och det ska väl locka ungar och familjer, men det känns bara så billigt.
|
|
|
|
|
 |
|
