|
|
|
|
|
|
J ames Bond har nästan alltid varit en favorit hos mig. När jag och min kompis Jesper gick i samma mellanstadieklass var både han och jag fullfjädrade Bond-experter och hade givetvis sett varenda film flera gånger om. Vi hade köpt informationsböcker om James Bond, serietidningen James Bond (som kanske inte var så bra som vi trodde, men ändå). Vi skrev till och med egna berättelser där jag och Jesper var 008 och 009. Vi kom gemensamt fram till att Roger Moore var den bästa Bond-skådisen (något jag skyller min ungdom och okunskap på).
Någonstans mellan Tid för Hämnd och Golden Eye dog mitt brinnande intresse. Det faktum att kontinuiteten fick sig en ordentlig törn när Timothy Dalton blev utbytt efter två filmer bidrog säkert till mitt bristande intresse och också det faktum att det verkade som om hela filmserien lagts i malpåse. När Golden Eye så kom tyckte jag givetvis att det var en bra Bond-film om inte till och med en bra film, men mitt brinnande Bond-intresse återfann jag aldrig. Efter Golden Eye blev dock aldrig Pierce Brosnans Bond-filmer lika bra. De blev snabbt tråkiga och på gränsen till meningslösa i sitt teknikonanerande. Den gamla spionfilmen som Bond var förknippad med försvann. Att kalla kriget var förbi och det inte fanns något riktigt intresse för att skildra spioneri är givetvis legitima orsaker, men runt Tomorrow Never Dies var James Bond plötsligt totalt ointressant.
När så Daniel Craig blev kallad att ta över Pierce Brosnans mantel var jag väldigt skeptisk. Han är blond och har inte samma gentleman-utseende som tidigare skådisar som porträtterat James Bond, bagateller kan tyckas, men som tidigare Bond-fantast spelar det in. Jag fick dock på skam efter att ha sett Casino Royale och Daniel Craig skildrar James Bond som den kalla på gränsen till psykopatiska man han faktiskt framstår som i Ian Flemings böcker.
Quantum Of Solace tar vid nästan exakt där Casino Royale slutar och den filmsekvens som startar filmen är så pass intensiv att man sitter och kippar efter andan när Jack White och Alicia Keys får sjunga ledmotivet. Quantum Of Solace skildrar helt enkelt James Bond i jakt på hämnd efter döden på hans älskade Vesper i Casino Royale. På sin resa mot hämnden lyckas James Bond komma på en komplott på spåren som leder till höga politiska scenarion och han måste därför stoppas, både av Vespers mördare och de så kallade goda.
En del av kritiken mot Quantum Of Solace gör gällande att filmen nu försöker vara en Bourne-film där Bourne-filmerna försökte vara en ny generations Bond-filmer. Jag tycker den kritiken är fånig. Visst, James Bond går fram stenhårt i Quantum Of Solace och lämnar väldigt lite tid åt eftertanke, men precis som M (Judi Dench) säger i filmen: ”It'd be a pretty cold bastard who didn't want revenge for the death of someone he loved.” Och det är en ursinning James Bond vi möter i Quantum Of Solace och det talar givetvis mot mitt tidigare påstående att Daniel Craig porträtterar honom som en man på gränsen till psykopat.
Quantum Of Solace toppar givetvis inte de klassiska filmerna med Sean Connery, men det går inte att jämföra James Bond från 1962 med James Bond från 2008. Det är två väsenskilda varelser. James Bond från 1962 är en playboy utan tydliga ärr som råkar vara spion. James Bond från 2008 är en ärrad ung agent som är arg och kanske inte passar som hemlig agent och faktiskt inte bryr sig om det.
|
|
|
|
|
 |
|
