|
|
|
|
|
|
D et kan vara svårt nog att närma sig Resnais mästerverk Hiroshima mon amour (1959); på ett intellektuellt plan, på ett känslomässigt plan, på ett konstnärligt plan – att få idén att göra en nyinspelning alternativt en meta-film om en nyinspelning av det Duras-författade verket måste tangera dårskap.
Kanske därför så förvånar det mig inte att Hiroshima-sonen Nobuhiro Suwa har gjort det.
Men kanske är det så att H Story (2001) egentligen mest liknar Hiroshima mon amour i deras uppseendeväckande likhet i tillkomst. Någon skriver att H Story började som en uppriktig nyinspelning av Hiroshima mon amour, som dock gick fel på grund av bråk mellan regissören Suwa och en bärande skådespelare. Hiroshima mon amour började som en dokumentär om Hiroshima efter bomben, men strandade och utvecklades med Duras inblandning till någonting helt annat. Suwa räddade sitt projekt genom att göra den misslyckade inspelningen av Hiroshima mon amour till ett koncept om en misslyckad inspelning av Hiroshima mon amour.
Historien upprepar sig, H Story följer samma öde som Resnais film och återlever sitt eget. Kärnan i Suwas film, om man ser till dramat, är en misstro mot honom för att han vill kopiera Duras manus och Resnais regi - ord för ord och gest för gest. Detta skall även vara anledningen till att den ursprungliga nyinspelningen inte genomfördes. Det uppstår också ett kärleksdrama bland filmbesättningen som liknar det i Resnais film. Således är filmen en rekonstruktion av vissa händelser, en konstruktion av andra. Liv imiterar konst imiterar konst imiterar liv.
H Story präglas av känslan att regissören ville omtolka, göra, den ursprungliga filmen. Generösa sekvenser från den iscensatta nyinspelningen vävs ihop med filmens drama, bilder från Hiroshima mon amour och intervjuer mellan Suwa (han "spelar" sig själv) och skådespelarna (filmens, de riktiga skådespelarna verkar inte vara sig själva). Jag blir osäker på ifall allt är gjort i ett fiktionssyfte eller ett dokumentärt syfte, om det nu här finns någon skillnad. Att allting är stilfullt underproducerat (om hälften av bilderna är underljussatta så är andra hälften inte ljussatt alls) hjälper till att sudda ut distinktionen mellan de olika delarna. När tillsynes mållösa sekvenser subtilt övergår till att bli Hiroshima mon amour och tillbaka, och skådespelarna skiftar lika ansträngningslöst mellan sina olika roller, så skapar det en trollbindande effekt.
Suwa använder och behärskar sina filmiska medel och det är lätt att argumentera att filmen fungerar på det planet; fragmenterade bilder, lösryckt ljud som kommer och går, långa tagningar, ett filmiskt montage – allting estetiskt sparsamt och, som tidigare nämnt, underproducerat. Det är mycket medvetet och mycket pretentiöst, men lågmält och nedtonat. Den alltid populära och lika redundanta frågeställningen om fiktion-kontra-dokumentär kan få en livsinjektion av här filmen – av dess stilistiska drag och vad inte - men för många är det nog mest en film som flyter förbi, "men det hände ju ingenting".
Men det intressanta med H Story är inte främst dess form utan dess relationer. Relationer till filmhistorien och världshistorien, personliga relationer och relationer till ett arv, till verkligheten och till föreställningar. Och här kan jag egentligen inte längre säga att H Story är en film om en misslyckad inspelning av Hiroshima mon amour, för H Story blir i allra högsta grad en nytolkning av Hiroshima mon amour. Suwas originalintentioner är inte längre intressanta, om det började som en uppriktig nyinspelning eller om konceptet från början var att iscensätta en kollaps.
Av Suwas nyarbetning av temat minne, och dess relation till känslomässigt bearbetande, så framstår Hiroshima mon amour som en lika stor bomb som den som verkligen släpptes över Hiroshima. Livet före och efter bomben. Suwa säger i en intervju att han inte kan lösgöra staden från Resnais film, och att återuppleva den (som Suwa säger i filmen, för att jag har upplevt den) blir en logisk utveckling. Suwas Hiroshima har inte bara bomben som arv, där måste man även ta hänsyn till Resnais film – lika definierande och avgörande för livet.
H Story blir någonstans en väldigt komplex film. Inte bara filmspråket som ringlar sig mellan lager av konstruktioner och rekonstruktioner i vad som blir en tolkning, en pastisch, en kommentar, ett verk på egna meriter utan ännu mer i det porträtt av en tid och av människor som bearbetar det förflutna och det samtida. Som bearbetar ett arv . . . kulturellt, emotionellt och historiskt.
|
|
|
|
|
 |
|
