|
|
26/7 2004
Recenserad av connya
|
|
|
D en första Spider-Man hamnade hos mig mittemellan de välgjorda och spännande två första Batman - filmerna och X-men som i mina ögon är de bästa superhjältefilmerna och de platta och tråkiga The Hulk och Daredevil. När nu Spindelmannen gör comeback och Tobey Maguire återigen spelar Peter Parker och den Trikåklädda hjälten tar regisören Sam Raimi steget längre och gör det hela ännu bättre.
Peter Parker har svårt att kombinera sitt vanliga liv med två jobb; dels som pizzabud och fotograf, med att svinga sig mellan skyskrapor och bekämpa brottslingar. Hans studier blir dessutom lidande och när han kommer försent till en pjäs där Mary Jane (Kirsten Dunst) är den stora stjärnan slänger han sin Spindelmannen - dräkt för att försöka återgå till att leva att vanligt liv.
Men under ett experiment går det snett för den geniala vetenskapsmannen Dr. Otto Octavious (Alfred Molina) och mekaniska jättearmar fastnar i hans kropp. Han blir Doc Ock som sätter skräck i staden och när han kidnappar Mary Jane har Peter Parker inte något annat väl än att bli Spindelmannen igen.
Där The Hulk och Daredevil föll så otroligt mycket på att allting emellan Actionsekvenserna är så tråkigt och dåligt lyckas Sam Raimi med konststycket att göra även själva historien intressant. Många har beskrivit det att filmen inneåller även hjärta och jag kan bara hålla med. Visst är Faster May Parkers monolog om hur man ibland måste ge upp det man helst vill ha för att göra det som är viktigt lika blek som Farbor Bens prat i bilen i ettan, och kärlekshistorien mellan Parker och Mary Jane är typisk Hollywood - stilad där folk bara blir kära utan att direkt prata eller lära känna varandra.
Men det vanliga livet är också ganska underhållande och Tobey Maguire lyckas gjuta liv i sin karaktär även när han inte är klädd i sin tuffa dräkt.
Actionscenerna är fantastiskt välgjorda. Vissa slagsmålssekvenser mellan Spider-Man och Doc Ock är otroligt snygga och Datoranimationen känns nästan alltid perfekt. Övergången mellan animation och det riktiga flyter oftast felfritt och att se Spider-Man svinga sig fram mellan hustak och trafikerade vägar är otroligt häftigt.
Dessutom är Doc Ock en mänskligare och mer skräckinjagande skurk än den ganska löjliga Green Goblin någonsin var, även fast Willem Dafoe lyckades vara ganska äcklig utan masken så inger Alfred Molina mer respekt då han bara gömmer sig bakom ett par solglasögon.
Sam Raimi vet även när han ska sluta dramabiten och övergå i häftiga scener och effekter och det gör att Spider-Man 2 aldrig blir tråkig. Det känns helt enkelt som att den tar sig mer på allvar.
Spider-Man 2 är helt enkelt en bättre, snyggare och mer spännande film än sin föregångare.
|
|
|
|
|
 |
|
