|
|
28/9 2006
Recenserad av connya
|
|
|
K rig är underhållning?
Jag brukar fråga mig själv varför jag tycker filmer som "Saving private Ryan" och TV - serien "Band of Brothers" är så bra; är det för att man sprang omkring med leksakspistoler när man var liten? För att de berättar om någonting viktigt? Eller för att man egentligen vill hoppa över dialogscener och bara se explosioner och just själva krigandet? Jag tror, i ärlighetens namn, att det är en kombination av det mesta; fasa, fascination, spänning, eländet och någonstans finns väl den där klyschan om att krig skulle trots allt vara vackert, och man kan avsky krigsfilmer av precis samma anledningar plus några till; Tycka att de är alltför amerikanska och patriotiska. Jag har aldrig haft problem med det; även om kanske de mest utdragna dödscenerna, med "hjältarna" som dör i slowmotion mellan tyskar faller på löpande band, kanske irriterar mig. Men det är ingenting som gör att jag upplever helheten som drastiskt förändrad.
"Undergången" handlar om kriget på andra sidan vad vi är vana att se. Det är alltså en tysk film; om tyskar. I en bunker ser Adolf Hitler (Bruno Ganz) sitt land gå mot ett säkert slut och utrycker sin frustration över sina generaler som svikit honom. Ryssarna närmar sig Berlins centrum och i princip alla ser det oundvikliga slutet; alla utom Adolf Hitler. Han tar ut sin frustration på de generaler som står närmast honom, försöker desperat vända kriget till sin fördel medan slutet närmar sig mer och mer.
I centrum för berättelsen finns också en kvinna; Traudl Junge som fick jobbet att skriva ner Hitlers meddelanden. Tillsammans med några andra kvinnor befinner hon sig i bunkern och går väldigt sällan upp ur den för att se förödelsen utanför.
Det finns många bra saker med Undergången:
Bruno Ganz som Hitler är ytterst trovärdig, även om jag inte har så stor aning om hur den riktiga Hitler var mer från dokumentärer man sett, men han klarar rollen galant liksom många andra skådespelare. I Tyskland var man rädd för att dessa karaktärer porträtterades alltför mänskligt men när man hör Hitler tala om människor som en ras där bara den starkaste kommer överleva och de svagare måste utrotas, om hur generalerna tycker att det är lika bra att dö än att förlora - förstår man vilka vilseledda och rädda personer det här var. Alla var givetvis inte monster; men de var förleda av lögner och rädsla. Just det resonemanget; Att hellre dö än att ge upp gör mig riktigt skrämd, hur människor resonerar så eller ens sätter sin "ras" framför andra. Att det hela handlar om att rensa världen från de man tycker är mindre värda. Just den aspekten känns väldigt trovärdig och bra gestaltad.
Scenografin och foto ger en bra känsla från tiden och främst är detta en dialogfilm; krig i den bemärkelsen som vi upplever från vissa andra filmer existerar knappt. Visst får vi se några krigsscener men det handlar mer om explosioner mer än eldstrider. Jag antar att de också fungerar som ett avbrott för många scener nere i bunkern blir det och därför är det ibland skönt att komma upp på ytan även om eländer existerar där också.
Däremot är det flera gånger under filmens gång jag önskade att man kunde hålla ut bilder och scener lite längre - som det känns nu är det lite för mycket som ska få plats och det blir ett lite för snabbt berättande. Nu handlar det visserligen ganska direkt om den Undergång som närmar sig - men just av detta skäl är nästan alla karaktärer likadana under hela filmen. Det hade varit roligare att se lite karaktärsförändring; även om Hitler själv går från övertygelse att de kan vända kriget till det som sedan skedde så presenteras det lite svagt.
Jag är övertygad om att det finns många som ger filmer som den här och exempelvis Schindlers List höga betyg enbart på hur viktiga de är. Under större delen av Undergången ligger dock medelbetyget närmare till hands än just ett betyg som är värt lite extra och filmer som jag inte direkt känner att jag skulle vilja se om snabbt eller införskaffa i min dvd - samling brukar just få ett medel i betyg. Jag tror inte att Undergången är en film jag kommer se om det närmsta året - eller ens införskaffa på dvd - men ändå finns det bitar i den som sätter sig starkt; scener och skådespeleri såväl som foto och atmosfär.
Jag antar att de nazister som tyvärr fortfarande existerar i vårat samhälle idag tycker den här filmen är många gånger bättre än amerikansk krigsspropaganda men ni vet såväl som jag att de aldrig kommer att förstå. Så Undergången är en precis lika viktig krigsfilm som exempelvis Full Metal Jacket, Saving Private Ryan och Band of Brothers och långt mycket bättre än exempelvis actionkrig som Windtalkers.
|
|
|
|
|
 |
|
