|
|
|
|
|
|
F ilmen Triage utspelar sig mestadels i Kurdistan under sent 80-tal, då Sadam Hussein styrde landet. Krigsfotografen Mark Walsh (Colin Farrell) är nere i landet för att fånga våldet och otrevligheterna på bild. När Mark slutligen kommer hem från kriget märker hans fru att någonting är fel med honom. Han skyller på en olycka men Marks frånvarande från tillvaron tyder på någonting annat.
Första halvan av filmen berättar om Mark och hans vän David nere i kriget i Kurdistan. När Mark kommer hem till Irland fortsätter historien att berättas; fast nu istället i flashbacks. Problemet är att den övriga handlingen (Marks relationer i Irland) inte gör huvudhandlingen någon nytta. Och när historien om kriget fortsätter att berättas genom Mark blir det inte alls så effektivt som det kunde ha blivit. Även flaskbacks från andra krig som inte har någonting att göra med Kurdistan berättas på ett sätt man inte blir berörd av mycket just på grund av detta problem. Det finns ingen sammankoppling mellan sidospåren. Huvudhistorien i sig själv står och trampar och vi undanhålls information på ett sätt vi inte tycker om.
Filmen är ganska kort (1 h 33 min) som den är. Men den känns aningen kortare när den inte hinner berätta någonting vettigt. I flashback-scenerna använder man samma bilder åter och åter igen och jag börjar snart undra om man gjort det för att få filmen längre. När vi i slutet uppenbaras sanningen om vad som egentligen hände känner jag mig varken förvånad eller speciellt berörd. Slutet bekräftar bara det vi redan vet med skillnaden på några detaljer.
Colin Farrell gör en utmärkt och gripande roll som Mark Walsh. Han bantade ner sig rejält inför rollen och kämpade för att lyfta filmen och hans karaktär. Det fanns scener i filmen som var väldigt dåligt skrivna och karaktärernas handlingar kändes inte trovärdiga och omotiverade, men mycket tack vare Colin så köper vi ändå vad som händer och blir till och med berörda av hans skickliga spel. Ett bra exempel på detta är slutscenen då spelet berör mer än vad handlingen gör.
De övriga karaktärerna i filmen kändes inte trovärdiga, och ibland även inplacerade. Efter att Mark kommit hem till Irland dök det upp en hel del nya personer. De var så felplacerade och dåligt introducerade att jag nästan trodde att skådespelarna kommit till fel inspelning. Om jag nu hade fel om det så kanske de misstog filmen för att vara någonting annat (ett relationsdrama eller liknande). Marks fru Elena Morales (Paz Vega) är aldrig trovärdig och hennes brytning känns bara störande. Relationen mellan Mark och henne är inte äkta även om man försöker illa mycket med några onödiga nakenscener.
En karaktär som speciellt utmärkte sig var Joaquín Morales, spelad av Christofer Lee. Denna karaktär dyker upp väldigt långt in i filmen och presenteras som ”den allkunnige”. Han är Marks flickväns farfar och som ytterligare ett spår i filmen så skall även hans historia berättas (har inte heller att göra med huvudhandlingen). Hans uppgift är att ”bota” Mark från hans tillstånd och vi tvivlar aldrig på att han kommer att lyckas. Han har presenterats som en person som kan allt och är smartare än alla andra och inte nog med det; han skall även åter och åter igen berätta det för oss. Detta fungerar som någon sorts brygga och möjlighet för regissören att berätta vad han vill berätta till oss. Och det finns ingenting mer nedvärderande för en publik att ha en film som säger åt en hur man skall leva och inte. Ingen vet svaret (även om somliga tror sig kunna det). Christofer Lee gör inte den rollen trovärdigare heller. Man förväntar sig mer av denna skådespelare som genomgått över 200 olika filmroller. Jag vill säga (utan att ha sett alla) att han inte utmärkt sig speciellt i någon utav dem.
Så vad är det egentligen filmen vill säga? Det genomgående i scenerna är att du själv inte kan välja ditt eller andras öden. Saker händer och du kan inte ta på dig skulden för allting (som så tydligt Christofer Lee påpekar i filmen). Det finns en viktig symbolik i ordet ”Trigare”; vilket syftar till ödet om du skall dö eller lämnas till sjukhus och överleva. Problemet är inte vad filmen säger utan snarare HUR den säger det. Det blir övertydligt och vi vill inte ha någon att berätta vad filmen handlar om för oss. I Danis Tanovic hyllade film från 2001: ”No mans land” är det lite på samma sätt, även om den filmen var bättre i helhet (dock inte så bra som somliga påstår, enligt mig).
Trots mina nedvärderingar så vill jag säga att jag blev smått berörd av filmen i slutet (även om jag började tänka på annat precis efteråt). Och filmen har någonting att berätta för oss. Men filmens problem ligger i att den egentligen inte har någon bra handling och historien är alldeles för taffligt berättad. Det är en okej idé och filmen förstärks av ett bra skådespel från Colin Farell, men det räcker inte för att berätta en bra historia.
|
|
|
|
|
 |
|
