|
N ågonstans i Göteborg!
Under en födelsedagsfest blir värdinnans Man träffad i ögat av en fyrverkeripjäs, men vägrar att åka till sjukhuset.
Två tonårstjejer som är besatta av att posera framför kameran i utmanande kläder och sminkning, beger sig ut i sommarnatten för att roa sig. Det hela slutar med att en av tjejerna lämnas ensam kvar redlös i en park.
Vi får ta del av en stillastående bussresa med skådespelerskan Maria Lundqvist i centrum, och en principfast Busschaufför som vägrar att fortsätta färden på grund utav en nerriven gardinstång på toaletten.
En lärarinna ser en manlig kollega slå en elev och anmäler detta, och blir därför utfryst av sina kollegor.
Ett gäng grabbar återförenas och super sig fulla. Efter ett otal groggar så urartar det hela med märkliga sexuella övningar som de förr i tiden utövade på skämt.
Dessa händelser vävs samman på ett mästerligt sätt i Ruben Östlunds andra långfilm ”De ofrivilliga”, en film som verkligen suger musten ur en. Med ett fragmenterat berättande skildrar han brist på civilkurage, hur grupptryck påverkar individen och vad som kan hända om man går utanför ramarna och säger ifrån. Den dokumentära känslan är markant, både bakom och framför kameran. Bildspråket är minimalistiskt och iakttagande, och känslan av att allt är filmat med smygkamera är så stark att man nästan tror att så är fallet. Och att skådespelarna spelar sig själva gör att man ställer sig frågan, är det fiktivt eller på riktigt?
Situationerna är så äkta och dialogen är så tät och välskriven, och man bara vill ha mer och mer, samtidigt som känslan av självförakt blir allt påtagligare ju längre in i filmen man kommer. För visst kommer alla som tar del av detta mästerverk att känna igen sig i minst ett par moment, och det är svårt att hålla ångesten på avstånd. Men mitt uppe i allt de miserabla så finns en humor som gör att det som känns så laddat och ångestfyllt helt plötsligt skiftar ton och blir ett uppvaknande, och allt känns genast mer pinsamt och löjeväckande, och frågan blir oundviklig. Vad är det som gör att vi människor försätter oss i sådana här situationer?
Vad som samtliga huvudkaraktärer har gemensamt är att de i någon form känner sig inträngda i ett hörn, och att man till varje pris vill ta sig ur med hedern i behåll, vare sig man har rätt eller fel. Vi har Busschauffören som blivit lämnad av sin fru, och vars bitterhet går ut över passagerarna. Vi har Lärarinnan som ertappar sin kollega med att slå en elev, och anmäler honom och blir därför utfryst av sina kollegor. Två typexempel som visar att heder och stolthet både har en negativ och en positiv sida. Här visar Ruben Östlund på ett enkelt och vardagligt sätt sin styrka att tränga in i varje individs undermedvetna och medvetna ageranden, och den perfektionistiska regin gör att allt från minsta biroll till huvudkaraktär får en jämlik innerbörd. Här känns ingenting som utfyllnad, och minsta lilla del i varje situation känns fullkomligt meningsfull.
Det är bara att konstatera att Ruben Östlund har gjort det många hade tappat tron på, att leverera ett nytt svenskt mästerverk. Med minimalistiskt bildspråk, berättarteknik och regi så öppnar han upp våra sinnen och låter oss se vår egen vardag från en biostol, vilket ingen har haft bedriften att göra sedan Ingemar Bergmans utträde från bioduken. Bergman kanske har fått sin rättmätiga efterträdare.
Framtiden får utvisa.
|
