|
|
4/9 2010
Recenserad av Bezon
|
|
|
B ill Skarsgård spelar (i min mening lite knackigt) i den här filmen 18-årige Simon som har Asperger syndrom. Simon behöver ordning och struktur i sin vardag för att allt ska fungera för honom. Han gillar inte förändringar och gömmer sig i en gammal tvättunna för att slippa omvärlden när saker och ting runt honom blir för jobbiga.
Jag vet inte om jag tycker att Simon porträtteras som en typisk människa med Asperger syndrom eller om det ens är meningen. Eftersom jag fortfarande har den fenomenala filmen ”Mary and Max” i färskt minne så kan jag inte låta bli att jämföra dessa filmer. ”Mary and Max” porträtterar en människa med Asperger kryddad med humor medan den här filmen är en komedi kryddad med en kille med Asperger.
”I rymden finns inga känslor” har underbar dialog och en massa älskvärda karaktärer. Simon arbetskamrater består exempelvis utav en galen tjej som älskar eld och fyrverkerier, en minst lika galen kille som älskar att skratta och le på olika läskiga sätt och en kille som är galen i pyromantjejen och gör allt för att imponera på henne. Det finns en urhärlig scen där pyromantjejen får tag i fyrverkerier och fullständigt flippar ur av lycka.
Den som glänste mest var Martin Walllström som spelade Sam. Han spelar Simons snälla brorsa och trots att de snälla karaktärerna i filmer ofta blir lite slätstrukna så tycker jag att Martin gjorde karaktären till den mest karismatiska i hela filmen. När Sams flickvän gör slut bestämmer sig Simon för att hitta en ny flickvän åt honom. Simon, som skyller många av sina tillkortakommanden på sin diagnos, tvingas då börja tänja på sina principer för sin brors skull.
Integration av grafiskt maner, musik och film är verkligen grymt gjort. Cirklar, symboler och annan småretro grafik poppar in och ut i takt till musiken och filmen. På ett par ställen talas det till och med i takt till musiken.
”När vi var i Simons värld försökte vi berätta med ett väldigt rent och objektivt bildspråk som ofta var rakt framifrån, medan när kaos infinner sig så blir kameran mer och mer rörlig.” säger den unge regissören (25 år) Andreas Öhman. Detta märks verkligen och det fungerar väldigt bra.
Över det hela taget en mysig och snygg film med rolig dialog som väger upp det på sina ställen lite oslipade skådespeleriet.
|
|
|
|
|
 |
|
