|
” Alien” var en av 70-talets stora filmhändelser, och det kom förstås inte som någon överraskning att man skulle vilja göra en fortsättning på den. Den stora överraskningen var snarare hur otroligt bra denna uppföljare faktiskt blev, och den sällar sig till den exklusiva skaran av uppföljare som faktiskt är lika bra, eller bättre, än originalet, tillsammans med filmer i genren som ”Terminator 2”, ”X-men 2” och ”Rymdimperiet slår tillbaka”.
Uppdraget gavs åt James Cameron som var i ropet efter framgången med ”Terminator” några år tidigare. Jag får intrycket att det som Cameron och hans team insåg är att en bra uppföljare inte bara ska repetera det som gjordes i föregångaren, utan den måste utveckla konceptet i en ny riktning. (Något som han senare gjorde om lika skickligt i ”Terminator 2”.) Så om ”Alien” var en krypande skräckfilm, så är ”Aliens” mer av en fantastisk rymdaction-film, med läcker design, strålande specialeffekter och starka karaktärer.
Den överlevande huvudpersonen från ”Alien”, Ripley, är förstås tillbaka och skickas med som rådgivare när militären sänder ett rymdskepp till en avlägsen koloniplanet som man misstänker är under attack från Aliens-monster. En stor behållning i filmen är skeppets tuffa och komiska marinkårsgäng som länge tror sig vara helt oslagbara – särskilt eftersom vi som åskådare som sett ”Alien” vet vad de har att vänta sig, och det gör Ripley också. Så fort man landat på planeten utbryter förstås kaos när det visar sig vara inte bara en utan dussintals, eller kanske till och med hundratals, Aliens som invaderat planeten.
Filmen excellerar i actionfyllda och spännande avsnitt, alltifrån intensivt skjutande och springande när Ripley och soldaterna möter Aliens i olika miljöer till skepp som kraschar och klaustrofobiskt krypande genom smala gångar – ända fram till den storslagna slutuppgörelsen mellan Ripley och Alien-drottningen. Men det som ger djup åt filmen är den genuina kemin och känslan mellan de olika huvudpersonerna, dels mellan Ripley och marinkårssergeanten Hicks, dels mellan Ripley och den lilla flickan Newt, som blir något av en surrogatdotter åt Ripley.
”Alien” var en milstolpe inom design och ”Aliens” förvaltar detta väl med nya, fascinerande miljöer, rekvisita och monster. Skillnaden är att om ”Alien” handlade mest om industriella, smutsiga miljöer så domineras ”Aliens” av militäristisk design med häftiga landningsskepp, stridsvagnar och vapen – men lika trovärdigt och atmosfärrikt som i första filmen.
Även om båda filmerna idag kan betraktas som tidlösa klassiker, så är det frestande att tänka att ”Aliens” är lika präglad av 80-talet som ”Alien” var av 70-talet. När ”Aliens” kom ut stod muskelactiongenren på sin höjdpunkt med Schwarzegger, Stallone och Van Damme som sköt och slogs i film efter film. Och visst är det mycket machismo också över ”Aliens”, men det som hela tiden höjer filmen över mängden är den ironiska distansen och det faktum att karaktärerna faktiskt känns trovärdiga. Och återigen, en kvinnlig hjälte som Ripley är vi inte bortskämda med.
”Aliens” är en film som tar vid där ”Alien” slutar, men som breddar historien, fördjupar karaktärerna och erbjuder oavbrutet underhållande action, humor och skräck – samtidigt som den respekterar allt som etablerats i första filmen. Det kan inte bli bättre.
|
